Är det inte lite väl mörkt där vid horisonten? 

Det är morgon i båten. Min tredje sommar med detta nya i mitt liv. Tror jag. Har så väldigt svårt för att orientera mig i min tidsaxel. Solen skiner och vinden är seglingsbar. Kanske är den lite svag, men jag känner mig skör idag. Inte alls så där kaxig och stursk som jag helst vill. Jag har seglat två dagar i rad med L och nu måste jag bara ut själv. Jag, som seglat själv hela förra sommaren, skrikit och tjoat mellan öarna, räckt tungan åt byiga vindar känner jag mig som en räddhare idag. Jag vet att det beror på min premiärtur som blev ganska så jobbig. Rädslan sitter kvar som ett läskpapper och det enda som hjälper är att ta sig framåt. Upp på hästen. Ja ni vet. På’ t igen!

I marinan krusar sig vattnet bara. Det blåser från sydväst. Jag har äntligen lärt mig väderstrecken här i hamnen. Även det en mara att få in i skallen. I magen växer oron. Jag är rädd att vinden (som knappast finns) ska ta tag i båten, när jag backar ut, att jag hamnar helt åt h-et. Hjärtat slår i 170 trots att det går som en dans  och när jag tuffar ut mellan båtraderna ser jag säkert både tuff och cool ut…

När jag kommer ut på Askeröfjorden styr jag upp mot vinden och hissar storen. Jag har gjort det ganska många gånger nu, och det går enklare för varje gång. Idag vet jag att storskotet måste slacka och kicken vara släppt. Det missade jag halva förra sommaren. Jag väljer att segla mot Orust. Oron släpper och jag stänger av motorn. Det är slör. Askefjorden är perfekt för att öva, men jag väljer att fortsätta upp mot Halsefjorden. Ibland tutar vinden i så det är en fröjd när båten skär genom vattnet. Det glittrar och det är vackert, men känslan från förra sommaren vill inte riktigt infinna sig. Istället tittar jag på himlen. Är det inte lite väl mörkt där vid horisonten? Vad var det L sa om de olika molnen? Platt undertill då är åskan på väg. Och cirrusmoln spådde inte det väderomslag? Och så mal det på.

Efter Halsefjorden kommer jag fram till Svanesund. Där går en färja fram och tillbaka. Det är få segelbåtar ute. Jag beslutar mig för att vända för att börja seglatsen hem. När jag vänt händer absolut ingenting. Vinden har mojnat och det är bleke. Jag drar igång motorn utan att dra ner några segel. Efter en stund kan jag stänga av motorn för att kryssa. Det går si sådär. Motorn dras igång igen och tillbaka på Askeröfjorden tar seglen över och det är fin kryss in mot hamn. Himlen västerut är fylld av moln, de är djupt blå.

Jag har en nyinköpt VHF. Jag har fått ett MMSI-nummer. På VHF:en finns en Distress alert, en nödknapp. Trycker jag på den knappen blir jag räddad. Det är ganska skönt att veta.

 

Annonser

Författare: millanweise

Den här bloggen ska handla om segling. Eller rättare sagt att bli totalt uppslukad av havet, vinden och kraften i att segla. Att gå från novis till.... Målet – en jorden runt segling ensam. Vi får se om jag kommer dit. Only God knows.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s