När det ena träder in – träder det andra ut.

Textraden ”Där flyger sommarens sista mås” är ur en sång som min pappa skrev när jag var barn. Inspirationen hämtade han från vår sommarö Utö, och låten den dök upp idag när jag seglade förbi en kobbe där barnen stod med huttrande små kroppar och ska ”bara hoppa i en gång till”. Stora bulliga moln täckte himlen. Här och var fanns springor i det vita som avslöjade att faktisk där ovan är himlen alltid blå. Barnen är tappra tänkte jag när jag såg en liten kall kille hoppa runt på klippan. Minns själv Kråkans gråa berg där jag lärde mig simma. Som små andungar gick vi i led efter simfröken. Det var lika kallt i vattnet då som nu men ingenting som hindrade oss för att ta våra märken. Det var fisken och järnmärket och så en rund en, där de olika färgerna berättade graden av duktighet. Det var då, nu är nu. Det är slutet av sommaren och det känns. Det ligger något slags sorgligt farväl över kobbar och skär. Sången dök upp samtidigt som jag såg den huttrande pojken, samtidigt som seglen fladdrade till i vinden samtidigt som jag tänkte på min mamma som kämpar med sina sjukdomar samtidigt som jag försökte finna någon slags förståelse för livet. Det kan vara så fantastiskt härligt men likaväl motsatsen. Som nu när sommaren börjar ge vika – likt en människas sista suck.

Jag seglade runt Tjörn igår. Jag hade det som ett av mina mål denna sommar. Igår var dagen kommen. Sol bra vindar och det fanns ingenting annat än lite oro i magen som kunde stoppa mig. Jag valde att segla nordväst från Almösund. Under Skåpe-sundsbron och västerut mot Lyr. Seglade förbi Björnholmen i fin kryss. Mellan Strömsund och Märrvik var det ganska strömt, men jag gled igenom och kände mig oslagbar. När jag sedan var ute i Kråkefjorden och såg horisonten var livet helt plötsligt magiskt. Vågorna ändrade direkt karaktär och rullade nu in under oss och med ens kände jag mig rik, stark och bara bäst. Känslor som tillsammans med en skräckblandad förtjusning rusade i mina ådror. Jag tänkte att nästa gång tar jag och seglar rätt ut, bara sådär.

I fin halvvind gled jag mellan Kaurö och Skaboholmen. Seglade förbi det konstigare namnet efter det andra. Gyltergrenarna, Brytaren, Saltskavet, Knarraren. Angjorde fyren Eggskär sedan Barrlind. Däremellan Räven, Risbåden, Bredbåden och en jäkla massa skär. Vissa av dem såg lite hotfulla ut då havet bryskt mötte sitt hinder och jag var tacksam att solen sken. Efter fyren Eggskär styrde jag upp mot Åstol och fick läns. Förbi Stora Dyrön. Solen på himlen och synen av dessa två öar med hus som trängs för att komma först. Jag lovar – det var som ett vykort.

Världen är vacker. I alla fall Bohuslän en dag som denna. Tio timmar efter att jag kastat loss landade jag åter vid min brygga. Jag kunde konstatera att jag lyckats.
Men varför kändes det inte som efter min första ensamseglats från Nordströmmarna och hem förra sommaren ? Den gav mig en sådan otrolig kick. Kanske beror det på att jag kommit närmre det där som jag faktiskt eftersträvat; säkerhet trygghet och rutin och kanske är det så att när det ena träder in – träder det andra ut. Eller?

IMG_0210

Annonser

Författare: millanweise

Den här bloggen ska handla om segling. Eller rättare sagt att bli totalt uppslukad av havet, vinden och kraften i att segla. Att gå från novis till.... Målet – en jorden runt segling ensam. Vi får se om jag kommer dit. Only God knows.

2 thoughts on “När det ena träder in – träder det andra ut.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s