När jag doftar på syrenerna om våren blir jag en liten tjej på fem, sju eller tio år. Om någon skulle se mig när jag borrar in näsan i blommornas inre hade de förmodligen undrat. För inte hade de sett den kaskad av lycka som fullkomligt sköljer över mig, in genom mina porer genom nervbanorna och gör kullerbyttor i magen. För hela förloppet tar mindre än en sekund och hela mitt jag färdas tillbaka till min barndoms ö på försommaren då syrenerna blommade.
Promenaden från Gruvbryggan kändes lång om man inte tog genvägen genom skogen. En stig i det gömda blöta som vi på försommaren tvangs leta efter för att inte missa. En stig som som slingrade sig som en orm genom skogen, mellan träden. Hur ofta sprang jag inte, som en rädd hare, för att nå andra sidan. Bilden av en stig är för mig lite likt doften av syren.
Vårt bagage lades på flakmoppe till huset och mötte oss nedanför den vita grinden i trä. Än hade inte den där riktiga sommarvärmen infunnit sig. Till vänster om den trasiga grinden, stod den svarta soptunnan. Och där bakom hukade vitsipporna, som varje år hälsade blygt på familjen, den bullriga.
Jag ser mammas röda hår som är ihopsamlat och pappas sommarkläder som fladdrar löst i vinden, som om de vore vid liv. Vårt hus ligger på en höjd. Oregelbundna stenplattor visar vägen. Glasverandan satte spår i min mammas inre. Så djupa att hon lät bygga en i det nya huset många år senare.
Innan man kom fram till huset stod syrenbersån. Ett livligt buskage som blev ett uterum där vi åt frukost eller middag så fort solen sken. Blommorna var övervägande lila, men här och var stack även några vita fram sin nyfikenhet. Doften var sommar, lycka och solsken.
Här samlades skratten om sommarkvällarna. Det runda bordet i trä som mamma målat sommargrönt. Stolarna som stått i uthuset hela vintern plockas fram och får liv när de placeras runt det gröna. Alla med sina egna unika former. De vita flagorna skvallrar om dess ålder och var man inte aktsam kunde stolarna när som helst hämnas sin plågoande.
I husets vardagsrum spelades Gin Rummy med en pappa som skrek i överdriven vrede när någon av oss andra satt med den vinnande handen. I hallen hängde den stora telefonen. Jag tror det fanns ett myntinkast i metall vid klykan där den tunga luren vilade. Kanske minns jag fel. Men jag minns att den var gammal och den stora svarta kroppen var en hälsning från en svunnen tid. I den hade åskan slagit ner och gett pappa problem med hörseln i flera dagar.
När åskan mullrade över ön räknade vi barn pilsner. En pilsner, två pilsner, tre pilsner mellan blixt och knall och när åskan endast var ett svagt muller, kunde jag önska den tillbaka. Det var ju så härligt att känna av när rädslan förvandlades till övermod.
I huset på ön hade en gång författaren Gustav Hellström bott med sin Carin. Fast egentligen var det Carins hus. Carin som det wallraffande pennskaftet Ester Blenda Nordström älskade djupt. Möblerna var från den tiden och vid skrivbordet, som nu står hemma hos min son, skrev Hellström boken ”Storm över Tjurö”.
Carin lät bygga en skrivarstuga åt sin man, på höjden ovanför. Många år senare i boken ”Ett jävla solsken” av Fatima Bremmer läser jag om Carin och Esters tid på Utö. I mitt hus på ön, som så länge fick vara mitt egna paradis.
Där jag fick vara fri.
Fri från min molande oro.
Fri från rädslan att bli lämnad.
Det var här på ön, varje sommar,
som barnet fann sitt nu.
När jag idag stannar och drar in doften av syren, Suringa Vulgaris, är det inte för dess ljuva doft utan för att få färdas tillbaka till denna tid, till denna plats. Tillbaka till plåster på sommarknät och solsken i blick.
Mina syrener är som Madeleine-kakan var för huvudpersonen i romanen
”På spaning efter en tid som flytt”. En doft, en smak som på ett ögonblick väcker det slumrande. Inom oss.
millanweisek 