Ett långsamt farväl.

Argoliska viken ”Ett långsamt farväl”. Orden har stört mig eller pockat på min uppmärksamhet hela dagen. Som en vindpust som irriterat fastnat i en hårslinga framför ögonen och som jag tålmodigt föser undan. När jag väl förstår innebörden blir vågorna mindre hetsiga runt mig och Frida. Att segla här, när världen brinner, är som ett … Fortsätt läsa Ett långsamt farväl.

Jag kände mig så himla fri, där och då

På väg in till Poros Jag ringer min äldste son och gråter. Jag gråter eftersom jag längtar efter honom och mina andra två. Nu kom den traditionella härdsmältan, säger sonen till den andra sonen. Va? snyftar jag. Ja, den drabbar dig varje år i Grekland hör jag den andra sonen meddela kort. Son ett flinar … Fortsätt läsa Jag kände mig så himla fri, där och då

Som en Odysseus kommer jag inseglandes från horisonten.

När ensamheten landade, som en fågel i masten, var jag allt annat än beredd. Hela året har jag längtat tillbaka. Till Frida, till dessa hav. Till sagolika berg och grönblått vatten. Jag har sedan min första båt (Olivia 2015) drömt om ensamsegling över Atlanten och jag har hyllat det livet jag skaffat mig. Alldeles på … Fortsätt läsa Som en Odysseus kommer jag inseglandes från horisonten.