Pappa var glädje och svårmod.

Pappa och jag vid pianot 1965
Många år senare
Pappa och mamma jag och mina syskon. Sextiotalets Enebyberg

Jag hälsade på pappa två dagar innan han dog. Då satt jag i hans älsklingsfåtölj och han själv låg i sängen. Han var mycket märkt av åldrandet. Jag satt och sjöng hans låtar, samtidigt som de spelade i bakgrunden. Pappa hade svårt att finna orden men han älskade varje ton och när en av sångerna var slut utbrast han: Jävlar vad begåvad jag är.

Det var pappa.

Pappa var begåvad. Jag tror inte riktigt han förstod hur pass. Istället kämpade han med sin ångest att inte duga. Som barn minns jag mammas lugnande ord och att hon då och då lade pappa i ett varmt bad. Kändislivet hade ett pris. För honom. Och även för oss. 

Mamma stöttade honom i den karriär, som blev så lyckosam. De var gifta i 19 år, och då mamma dog, var det som om pappa insåg hur viktigt hon hade varit. På första bänk i kyrkan placerade han sig, som om tiden mellan då och nu aldrig existerat.

Den bild av vår pappa, den som media gett och ger, är endimensionell. Såklart. Pappa var så mycket mer än en mysfaktor. Eller egentligen var han allt annat än det.

Han var glädje, han var svårmod, han var envis och han var oerhört barnslig. Han älskade godis, sig själv och att få vara i centrum.

Slutet var fint.

Jag hann säga hej då, jag älskar dig och att jag ringer snart. Min syster och hennes äldste son, var med pappa bara någon timme innan han dog. Även de fick ett fint farväl.

Jag och mina syskon har levt i skuggan av vår pappa i över ett halvt sekel. Vi har varit med från den tiden han blev känd. Vi träffade de gamla rävarna. Festerna var många i villan i Enebyberg. Mamma var en fantastisk värdinna, medan pappa svängde runt på mattan i vardagsrummet till tonerna av Frank Sinatra eller Demis Roussos samtidigt som han väntade in gästerna. Det var Lasse Bagge, Nils Erik Berendts och andra Tv-rävar. Vi är del av en epok, som med pappa, går i graven. Det är sorgligt och ofattbart. Men tiden innan han gav sig av – hann vi mötas. På riktigt

Brevet i Expressen

Annonser

Tillsammans är att se samma bilder när vi blundar

”Jag tänker på dig hela tiden. Ja, så är det”. Orden kommer från piraten B. Vi hade varit ifrån varandra en vecka. Hans barn och mina kom till våra båtar. Samtidigt. Vi talar i telefon. Vi saknar varandra. Jag har inte saknat någon på väldigt väldigt länge.

Dagarna efter att B rodde in i mitt liv har varit intensiva. Faktiskt så har de vänt upp och ner på det liv jag byggt upp och trott på så länge.

”Jag har längtat efter någon att dela mitt liv med. Att vara två är mycket härligare”. Det snurrar i mitt huvud. Vad är det han säger? Att vara ensam sailor har ju varit min mission. Att bygga upp ett liv med bara mig har varit det viktigaste och fram till idag – så rätt. Vem har jag lurat?

B flög till Sverige igår. Idag är det min tur. Vi kämpade med våra båtar in i det sista. Det var så mycket roligare och framförallt – enklare – att göra det tillsammans.

Tillsammans är att höra B tvätta jollen som ligger på marken bredvid Frida. Tillsammans är att svara på frågor om vad som helst. Tillsammans är att få tillträde. Tillsammans är att räcka flaskan med vatten till den andre. Tillsammans är att fråga vilken mat vi ska laga. Tillsammans är när B söker min hand på våra upptäcktsfärder. Tillsammans är när mina ord blir hans och sedan våra. Tillsammans är att höra ihop. Att drömma gemensamma drömmar. Att se samma bilder när vi blundar. Just innan sömnen hämtar oss.

Då ler Mamma lite busigt från sin horisont

Mamma, jag vill också att min kärlek ska komma inseglandes till mig. Mamma ler lite trött där hon sitter på sängen på sjukhuset.

B som blev den stora kärleken mötte mamma när han lade till sin gröna Magnifik midget vid en brygga på Värmdö. Det blev lycka. Det blev giftermål. Tjugotre år efter den natten då B tog sitt sista andetag återförenades dem – ovan där. Det vet jag.

Det ör min födelsedag. I Grekland. Jag ska segla vidare från vackra Dhokus till Ermioni. När jag tuffar in i viken vid hamnen tänker jag först lägga mig där inga andra båtar finns. För sån är jag. Men efter några varv väljer jag ändå att gå in och lägga mig på svaj bland de andra.

Det dröjer inte jättelänge förrän jag plötsligt hör ett glatt hallå från sjön. En brunbränd glad pirat i beige hatt har kommit roendes till mig och Frida. Han hade sett Laurinen och den svenska flaggan. Och när han endast kunde se a:et i Fridas namn kastade han loss för att ro över. Det kunde ju vara den kända Tua Tua han såg.

Efter hans glada hallå hakade våra röster in i varandra för att fastna. Hans leende och min glädje förenades på något sätt och den där viktiga strängen plingar till inom oss. Först i honom sedan även i mig.

Jag fyller år idag säger jag till piraten med B i sitt namn. Grattis svarar han. Och mamma, hon ler lite busigt från sin horisont.

Så länge Frida dansar, är allt lugnt.

Ligger på svaj på västra sidan av Spetses. Rejält gungigt. Det är vind från nordväst. Barnen åkte hem igår. Det är svart runt omkring mig och en dansande Frida. Lysande stjärnor i det svarta talar om för mig att det är på jorden jag befinner mig. Ibland får jag ta spjärn eftersom havet och vinden är lekfulla denna natt.

Det kanske är så här det är att vara ute på de sju haven tänker jag. Så små vi är, vi människor som omsluts av denna himmelska oändlighet. Ingen början. Inget slut. Likt vågorna som föds ur sig själva och varandra och som när som helst kan sluka de gästande farkosterna, helt utan pardon. Men jag är inte rädd.

Mycket har hänt sedan Frida och jag mötte havet tillsammans. Allt har gjort mig övertygad om vår inneboende urkraft som lever ett slumrande liv bakom skärmarna. Inom oss bor miljoner år av överlevnad och kunskap. Jag kan känna av det här ute, ensam i mitt kosmos. Som när repen fastnade i propellern. Då vaknade detta slumrande inom mig. Det fanns där, redo att kicka in efter den nödvändiga inre kapitulationen. Och jag var aldrig rädd. I stormens öga är allt lugnt.

Fridas olika läten börjar kännas igen. Det knarrar i henne och det slår i fallen. När nya ljud uppstår måste jag undersöka och kommer oftast fram till källan. En flaska som ligger och slår mot skåpväggen, eller som nu, en pejlingskompass som rullar runt i lådan. Dunk, dunk, dunk. Ett återkommande som ett vågsvall mot land eller som ett hjärta som slår.

Det är svajigt på Frida. Det är mörkt runt omkring oss. Stjärnorna talar om för mig att det är på jorden jag befinner mig. Och så länge Frida dansar, är allt lugnt.

Svarta simfötter, allvar och en kniv.

Spetses framför oss

Kyparrissos: Vaknar av att vinden vänt och blivit nordvästlig. Vågorna som byggs upp i viken får Frida att gunga. Hennes ankare sitter stadigt i botten men ändå känner jag mig stressad. Varför var jag så korkad och gjorde denna långa överfart? Så tidigt? Är jag övermodig? 35 distans, i en för mig ny båt? Och nytt hav. Men sådan är jag och det är som om jag kan höra mammas välkända kommentar från ungdomsåren; ” Du lever som om du skulle dö imorgon”. Och det stämmer i och med seglingen, havet, ja hela detta nya. 

Jag står i fören med kontrollen till ankarspelet i min hand. Ljudet av kättingens färd uppåt är som en Mozartsymfoni. Av någon oförklarlig anledning flyger en tanke om att jag behöver ha en vass kniv i beredskap. Ja, ut i fall. Men det blir endast en tanke för precis då ser jag det vita ankaret under vattenytan. När det slutligen hamnat på sin plats går jag tillbaka till sittbrunnen. Stresskänslan från tidigare är historia. Jag är en handlingarnas persona. When I do, I own.

Och där ute i det blå vinkar ju de vita gässen. På oss.

Jag startar motorn och styr Frida rätt ut på Saroniska havet. Solen uppvisar hela sin prakt och havet skummar bakom oss. Bergen framför ligger i dis 20 distans bort. Efter en stund stänger jag motorn och släpper Frida fri och jag hör hennes glädjeskrik i vinden. Som hon har längtat. Vid varje våg knarrar hon tryggt. Som om vi hamnat i sjuttiotalets tv-serie Onedinlinjen och någonting uråldrigt vaknar inom mig.

Frida seglar fantastiskt med bara genuan. Vi kommer upp i åtta knop. Det här är livet tänker jag och ropar åt Frida att hon går som en plog genom vågorna. Efter några timmar, norr om fyren vid Spetses har vi två distans kvar till Porto Heli. Jag beslutar mig för att dra in genuan,som fastnat lite i ett av stagen. Går fram, ordnar och drar sedan in seglet med manöverlinan och missar totalt att båda skotlinorna hamnar i vattnet.

Lycklig startar jag motorn och hör omedelbart hur någonting går in i propellern. Det är inte sant tänker jag. Sedan landar en kaskad av svordomar runt oss innan jag sansar mig. Det är stormar och orkaner, bomber och granater och riv mina råsegel. Allt i en Haddocks blandning. Men sedan tänker jag plast. Därefter fisknät. Lutar mig över vattenytan och där i djupet, under rodret, ser jag som ett ljust vitt streck, Fridas ena skotlina.

Jag förstår att jag bara måste ner så jag knyter fast en säkerhetslina mellan mig och Frida sen på med cyklopet får ner stegen och klättrar målinriktad ner för att möta havets anfader. Jag är helt lugn.

I Fridas propeller ser jag skotlinorna prydligt lindade runt axeln. Hur kom de dit, tänker jag. Havets rörelser vill föra mig bort från båten. Jag lindar ena benet runt stegen för att bli kvar. Jag dyker flera gånger. Men efter trettio minuters kämpande med vågor och linor är det dags att ge upp. Jag klättrar tillbaka och slår på vhf:en och ropar flera gånger. Men ingen hör mig. Jag väntar och upprepar Fridas callsign. Men vhf:en knastrar inte ens. Då ringer jag elektrikern.

I detta land i dessa hav där vindarna vänder precis när de vill börjar jag nu känna mig lite orolig. Slänger i akterankaret.  Spanar ut över havet. Efter räddningen. Rodret sitter fast.

Efter tjugo minuter ser jag en båt stormandes mot mig. I båten sitter Apollo med svarta simfötter, allvar och en kniv. Han kommer upp ur vattnet med skotet i ena handen och kniven i den andra. River av sig sina simfötter tittar på mig och säger på en knagglig engelska. You must have a knife!

https://www.expressen.se/gt/marie-louise-56-i-segeldrama-i-grekland/

Livet är som en båt på svaji

Jag hittar en grekisk flagga i ett av skåpen. Åh vad bra tänker jag. Går till sittbrunnen för att leta efter en bit snöre samtidigt som jag funderar hur får jag upp flaggan och i vilket vant den ska sitta? Googlar. Hm. Styrbords sida ska värdlandets flagga hissas. I lådan finns flera påsar. Alltså inga vanliga plastpåsar. Nej fina, sådana man rullar upp och öppnar med ett spänne. Medan jag letar efter en lämplig tamp ser jag en vindmätare. Åh där ligger en vindmätare, säger jag. En analog. Precis vad jag behöver. Det är väldigt byigt och väder-apparna säger att det blåser 8 i byarna men jag tycker det blåser mycket mer. Med vindmätaren i handen tar jag mig fram till fören. Sätter mig framför förstaget och inväntar nästa by. Den kommer och vindmätaren går upp till sex. Hm. Sedan sitter jag i vinden en bra stund. Dinglar med benen och minns när jag satt här i september förra året. Då hade jag inte lagt bud på båten ännu. Men jag visste redan då att hon skulle bli min.

När jag kommer tillbaka till sittbrunnen ser jag den grekiska flaggan. Ja just det. Ett snöre. Hittar snöret och tar mig till det högra vantet och hissar den lilla blårandiga fina. Den slår ivrigt i vinden och jag tackar ödmjukast till alla grekiska gudar att just jag får vara i deras hav. 

 

I Fridas alla lådor finns det grejer. Det är som att vandra i en butik. Vad jag än behöver finns det någonstans i hennes inre. Ibland finner jag saker som jag inte alls förstår vad de ska vara till. Men så kan det gå några timmar och så händer det någonting som kräver just den saken. Eller det uppenbarar sig var någonstans den konstiga mojängen ska sitta.

Det är faktiskt helt fantastiskt. I denna båt, i detta liv är jag ingen annanstans. När jag reder i alla tampar, ja då reder jag i alla tampar. När jag ändrar solpanelernas riktning ja då ändrar jag solpanelernas riktning. Jag tänker ingenting annat än vad jag har för händerna. Det är himmelriket för min hjärna.

Jag bestämmer mig för att fixa kaffe. Går ner i ”köket” och ser de där lamporna som legat i ett skåp. De är solcellsdrivna. Börjar plocka med dem. Öppnar lådan till batterierna och ser en batteriladdare. Åh vad bra. Kopplar in den och lägger i fyra batterier. I lådan bredvid har jag en box med allehanda ting. Där står tre petflaskor med diesel. Jag pumpade ut diesel innan motorn gick igång för att få ut smuts som samlas längt ner i tanken. Skiten ligger nu på flaskornas botten och jag ska försiktigt hälla det rena i en reservtank. Nu när jag lagt i batterierna ser jag flaskorna och börjar leta efter extratanken. Det tar en stund och i lådan där tanken ligger upptäcker jag en behändig tvättställning. Toppen tänker jag och får upp den på en av linorna i aktern. Hämtar klänningen som fick bensin på sig igår när jag lyfte ner motorn till jollen. Lägger tvättmedel i en bunke vatten och tvättar upp klänningen. Hänger den sedan på den fina tvättställningen och känner mig nöjd. Ser i ögonvrån kaffekoppen på bordet; ja just det tänker jag.  Det var kaffe jag skulle fixa. För en så där två timmar sedan. Och så håller det på.

Jag undrar om det är så här barn tillbringar sina dagar. Från spaden som barnet ser vid gungorna går färden till sandlådan. Väl där kanske barnet hittar en liten bil i plast och ser möjligheterna att köra bilen runt kanten. På kanten i sandlådan framför bilen kryper en myra. Bilens färd stannar av och barnet går in i myrans värld. En stund, för i ögonvrån ser barnet spaden igen och kommer på att det var en grop hen skulle gräva. Lite som Nalle Puh. Och jag.

Ja, livet här är som en båt på svaj. Än pendlar hon hit och än pendlar hon dit och ibland står hon alldeles stilla!

 

Då kommer jag låtsas att tiden som går endast är ett knasigt påhitt.

Nu ska jag resa. Äntligen. Jag har packat i flera dagar. Packat om, några gånger. Senast i morse. Inhandlat en ny rullväska efter tips från L. Dyr som sjutton. Men det bästa ska denna sailor ha. Den ska användas när jag provianterar mat och vatten på de olika grekiska öarna. Jisses. Jag får nypa mig i armen. L har seglat jorden runt och är en stor förebild och inspiratör. Med fötterna på jorden plockar hon ner seglandet till en nivå som är både realistisk och enkel. Sedan vill jag inte förminska seglandets konst. Det kan vara dramatiskt men det behöver inte vara det. Själva livet på land kan ibland räcka, när det kommer till dramatik.

Som i morse: När det var dags att gå till bussen är mina nycklar plötsligt borta. Jag har använt dem flera gånger under morgonen men nu är de som uppslukade. Jag ber till Gud, medan jag rusar runt som en vansinnig i lägenheten. Sedan förbannar jag densamma och ber mamma hjälpa mig istället, även hon från ovan. Hon får också en släng av sleven. Nycklarna är försvunna. Minuter förvandlas till sekunder och inom mig kokar en primitiv vrede och jag förbannar mig själv och konstaterar upprepade gånger, som i ett mantra, att något fel måste det vara. På mig. Men jag förstår att jag är besegrad. Utan nycklar beger jag mig iväg – på mitt livs äventyr.

Det står en buss inne. Det står inte Landvetter på den. Ändå frågar jag busschauffören, som tio sekunder tidigare suckande talat om för en annan kvinna att hon ska åka med Bus4you: ”Det borde du verkligen kunna se själv på biljetten”. Du är ju vuxen.” Mig svarar han med en suck från dödsriket: men snälla kom med här och så tänker han visa mig skylten som lyser så fint ovanför fönstret. När jag står kvar blottar han istället tänderna och tittar på mig som om jag vore en idiot och börjar förklara meningen med skylt men jag upplyser honom sakligt att det faktiskt finns människor som inte kan läsa och då ser jag att ett litet ljus tänds i det trångsynta. Innan han säger något mer har min buss anlänt och jag går snabbt vidare.

När jag tillslut befinner mig ovan molnen öppnar jag upp för de där känslorna som verkar stått på kö en längre tid. Hela jag är livlig förväntan. Det bubblar i solarplexus på ett sätt som det gjorde när jag var barn. När någonting spännande var på väg att ske. Och det är det nu. Jag är på väg till mitt universum. När jag ankrar i en vik i det gröna och under en himmel som är grekiskt blå kommer jag låtsas att tiden som går endast är ett knasigt påhitt.