Som en Odysseus kommer jag inseglandes från horisonten.

När ensamheten landade, som en fågel i masten, var jag allt annat än beredd. Hela året har jag längtat tillbaka. Till Frida, till dessa hav. Till sagolika berg och grönblått vatten. Jag har sedan min första båt (Olivia 2015) drömt om ensamsegling över Atlanten och jag har hyllat det livet jag skaffat mig. Alldeles på egen hand. Seglarkurs, båtköp och sedan träning och ytterligare träning. Jag kan Askeröfjorden, Hakefjorden och Stigfjorden som om jag seglade i min egen ficka. Jag vet var hindren ligger, nästan, och jag har lärt mig Olivias nyckfullheter. Jag känner en triumf när jag idag kan segla in och ut ur min hamn, från att jag hade det svårt att ta mig ut i fel vindar för fyra år sedan. Idag är jag och Olivia ett. Att övervinna oron och bara göra det har varit drivkrafter men också ensamhetens lockelse.

Mitt andra år som båtägare började jag även segla henne själv. Längre och längre sträckor och de gånger vi mötte de stora böljande vågorna efter en stor tanker, på sin väg in mot Stenungssund, kunde jag låtsas att jag var ute på Atlanten. Tonerna av fallens slag mot masten väckte mina inre bilder – om det där stora blå. Men vad bodde i denna längtan? Mer än ensamhetens lockelse? Kunde det vara så simpelt att det var själva utmaningen som lockade? Eller bekräftelse? Det jag vet med säkerhet är att jag älskar seglingens vara.

När jag var bebis utmanade jag döden flera gånger. Av sjukdom växte mitt hjärta men som fyraåring återgick det till det normala och jag friskförklarades. Det var då mitt dödsförakt gjorde entré. Det här är min mors bild av hur jag mötte världen. Själv har jag istället identifierat mig med Lilla Ru, i Nalle Puh. En liten rädd en. Som liten var jag rädd för höga ljud. Jag var rädd för stormen utanför fönstret. Jag var rädd för åskans mullrande. Främst på landet. Där upplevde jag naturens förändringar och vädrets krafter intensivare än hemma i stan ´. På landet tjöt vindarna med kraft och åskan mullrade än hotfullare och jag hade fullt upp med att finna sätt att hålla rädslan stången. Att räkna pilsner var ett sätt. Ett annat var att helt enkelt stoppa fingrarna i öronen. Havet som omgärdade ön fascinerade mig och fick stor plats i min själ. Ja, det var som om Mysingens vatten rann genom mina vener.

Med tre års erfarenhet av seglingen i min lilla Elvström dök så Frida upp på en skärm i min mobil. Året var 2018 och i början av september flög jag ner till Grekland för att under fyra dagar segla henne. När jag landade på svensk mark igen var jag ägare till en förunderligt vacker L32.

Min första sommar med Frida i den grekiska övärlden var jag som en havsgud när jag drog fram över haven. Jag seglade kors och tvärs över Argoliska viken till Kyparissi och seglade sedan tillbaka till Porto Heli. Därefter låg jag i en fantastisk vik på Dokus. Här fann jag ensamhetens ljuvlighet där det enda som mötte mig på morgonen var en glödhet sol, grönt vatten och tre hästar som kommit ner från kullarna för att svalka sig. Närmare paradiset kunde jag inte vara och mina dagar här förflöt precis som de skulle. Okej då, jag fick skoten i propellern utanför Spetses men det är väl sådant som händer? Det gick inte en dag då jag tvivlade på att jag var på rätt plats i livet. Ungefär som när jag hoppade hage som barn. Varje sten och hopp var nya kapitel i det som kallades livet.

Och här sitter jag nu. Igen. I min Laurinkoster på 32 fot. I en vacker bukt i Vivári på Peloponnesos. Bergen i fjärran ligger i dimma och över mig och Frida mullrar åskan. Blixten verkar ha slagit ner inte långt härifrån för det ryker en del bakom kullarna. Det har blivit augusti och då kryper temperaturen allt högre upp. Det här min andra säsong som båtägare i Grekland men det började inte riktigt som jag hade hoppats.

Dagen innan jag skulle resa ringde mekanikern och berättade att Fridas motor är sönder. Jag hör hur han talar i luren men förstår ingenting. Jag står som fastfrusen och försöker tyda vad han säger. Jag uppfattar; ”sea-water-system”. Jag hör ”stuck” men när jag hör ”No Sailing this Season” ramlar jag ihop som en skadad på sängen. När jag kommer till sans ber jag honom lyfta upp motorn för en okulär besiktning. Sedan säger jag myndigt att jag flyger ner i morgon.

När jag landar i Aten möts jag av allvar och människor med skyddsutrustning. Jag blir hänvisad till bås fem där jag får en pinne i halsen och informeras om att det blir karantän om jag testas positivt. Svaret kommer i så fall om 24 timmar. Därefter står jag ute i den grekiska natten och andas frihet. En hyrbil står på parkeringen och tre timmar senare anländer jag till Kiladha och Frida.

På morgonen förklarar mekanikern för femte gången att när motorn sköljdes ren från saltvatten förra året stannade en del vatten kvar. Cylindrar har rostat och om jag skulle reparera motorn hade seglings-säsongen varit körd. Jag som längtat hela året beställer genast en ny motor. En och en halv vecka senare sjösattes Frida med en ny motor som spann som en katt. Men eftersom ormen finns i paradiset kommer den ringlandes mer än en gång.

När jag skulle tömma septiktanken i Sarons hav, satt handtaget fast. Mina två söner och barnbarnet hade kommit ner för den obligatoriska veckan. Rörmokaren var tillkallad och medan barnen åt souvlaki fångade jag upp en liten väderbiten herre med pliriga ögon. Jag bjöd honom ner i min vattenfyllda jolle och tillsammans körde vi till Frida som låg på svaj utanför vågbrytaren i Ermioni. När så undersökningen var gjord säger Hefaistos att båten måste upp på land. Han säger det helt utan försköning att jag bara vill sätta mig ner och gråta en skvätt. Men det gjorde jag inte såklart. Istället vädjade jag och berättade att imorgon kommer ju dottern med sin nye pojkvän. Jag kan ju inte segla tillbaka till Kiladha och ta upp Frida på land. Men Hefaistos upprepar att det inte går att laga röret och inte sjunka samtidigt. När det sakta började sjunka in, detta fruktansvärda, säger denne grekiske filur till rörmokare plötsligt; för inte har väl du några träpluggar här i båten?

Då är det som om änglarna började sjunga och inom mig landade frälsningen. Jag skiner som solen och kvittrar att det har jag visst det. När jag fått fram den röda väskan i plast ser jag hur Hefaistos ögon fullkomligt kryper ur sina hålor när han får syn på alla mina fina pluggar i trä. När han hämtat sig en smula tar han två stycken, ger dem till mig och pekar på vattnet.

Med en skiftnyckel i den ena handen och två träpluggar i den andra hoppar jag utan att blinka ner i det grekiska och simmar under Frida för att leta hål. Sedan bankar jag snabbt in pluggarna och ser i ögonvrån hur småfiskarna helt stannat upp för att applådera. Jo faktiskt!

Innan min grekiske hjälte tar jollen tillbaka för att hämta sina verktyg lossade han röret på toan och tiden som förflöt tills han var tillbaka handlade om att skura ett stinkande dass och förbanna livet en aning. Men när kvällen var över var allt endast ett minne blott.

I Grekland blåser det som det vill, när det vill och hur hårt det bara går. Eller så är vinden någon helt annanstans. Det här var en blåsdag. Frida dansade i varje by och jag bestämde att vi skulle ligga kvar i Ermioni till dagen därpå. När dottern anlänt med pojkvännen lättade vi ankaret och seglade iväg. Det blåste en fin sydlig vind men än så länge var det bara genuan jag hade ute. Vi skulle äntligen till den ö vi alla längtat till. Dokus.

I Dokus finns en liten vik där Frida utan problem kan gå ganska långt in. Hon sticker ju endast 1,50. Jag som gillar ensligheten som Dokus erbjuder är detta paradiset. Den här gången blåser det fortfarande när vi anländer. Vinden ökar en del men vi ligger säkert och ungarna tar jollen in till land för den sedvanliga upptäcktsfärden. Själv röjer jag i sittbrunnen och tackar Greklands gudar för livet.

Dagen därpå seglar vi till Porto Heli. Killarnas vecka var snart till ända och dottern och pojkvännen skulle nu vara kvar. I Porto Heli eller Porto Cheli, som ligger väster om Ermioni, måste jag in och tanka vatten. I dessa Corona-tider är segelbåtarna färre än vanligt. Vid kajen ligger desto fler jätteyachter. Där borta vid dessa ”höghus” ser jag vattenbilen. Jag springer dit och ber mannen komma och fylla Frida. Då pekar han på de stora båtarna och säger att han kan komma om en timme. Klockan är snart åtta och jag frågar så snällt jag bara kan om han inte kan åka ner till min båt och fylla. Först. Det tar högst tio minuter försöker jag. Men denna cyklop är orubblig. Du får hämta din båt mässar han och jag inser att det är lönlöst och springer därför tillbaka till Frida för att kasta loss. När vi är tillbaka lägger jag Frida långsides. Proceduren blir så besvärlig och jag kan riktigt se hur han ångrade sig denne fossil till man. Men makt smakar gott och denna grek var inte mätt.

Dagarna med dottern handlade sedan om att finna vikar att ankra i. Att snorkla i det ljusa. Att se delfiner och en bläckfisk. Att uppleva ett hav som sjuder av liv. Inte bara förfäras av allt plast som flyter omkring. För det gjorde vi också. Inom oss och för varandra.

När så kärleksparet efter en vecka, mönstrade av, landade tomheten som en regndroppe inom mig. Jag försökte ignorera den. Försökte skaka den av mig, men den höll sig fast som en skeppsbruten. Vadan detta tänkte jag och ruskade på mig som en blöt hund. Inte behöver jag andra människor för att leva. Jag är ju en självhet. En titan bland titaner. Men känslan vägrade att försvinna. Som en enveten kuling i mina segel. Ända tills jag simmade över till J, som låg i båten bredvid.

J som till vardags är coach för de strandsatta lyssnade och ställde några intelligenta frågor och efter samtalet kände jag hur kulingen blev bris och så småningom blev det vindstilla. Inom mig. Åter kunde jag höra cikadornas monotona ekande som nu blivit en del av mig. Ånyo kunde jag uppskatta bergens mjuka kurvor vackra som en människokropp. Den grekiska övärlden är verkligen en historisk kuliss att resa i. Det är som om jag är Odysseus som kommer inseglandes från horisonten. För återigen färdas jag i det som en gång var. I tid och rum. Och jag bara älskar det.

Som en Ida hänger jag i masttoppen.

Kör mig ända upp! Hojtar jag ner till L som håller i mastkranens kontroll. Nej, inte så ryckigt fortsätter jag och nu hör även de som jobbar med sina båtar hundra meter bort. Men L fortsätter att köra mig uppåt mot masttoppen i små korta stycken. Jag sitter på en fender i mastkranens krok. Jag har inte säkrat mig och varje gång L trycker på stop och start är det som jag ska glida ur ”fenderstolen”.

Nej, gastar jag igen och då äntligen hör L och trycker ner knappen och gör färden stabilare och med händerna kan jag följa masten uppåt. Det svajar och hela magen knyter ihop sig. Jag håller även i remmarna som jag lagt om ryggen för att känna att jag inte svävar fritt. Jag kämpar med höjden men väl uppe kan jag inte få nog av världen.

Igår när vi mastade på var vanten för korta. Jag svor medan L kliade sig i huvudet och sa, som en riktig Petson, att masten måste vuxit i vinter. Jag tror faktiskt han menade allvar för han såg mycket fundersam ut. Sedan påstod han att jag tagit fel mast och blev tvärsäker när han såg klistermärket och utropade. Se där! Det är fel mast! För du är väl inte medlem i Sjöräddningen? Det är väl klart att jag är svarar jag lite förnärmat. Jaha, ja sade L och flinade riktigt belåtet.

För att få fast förstaget blev vi tvungna att sätta dit två schacklar. Näe klagade jag, så vill jag inte ha det. Det har aldrig varit problem tidigare vilket L höll med om och började åter mumla att man nog skulle behöva såga av lite av mastfoten. Han verkade diskutera med någon jag inte såg och då sade jag lite uppgivet äsch och hivade upp en rulle Ballerinakakor och en termos med kaffe. L som älskar det söta får paketet att minska med fart medan han berättade om svunna tider och pappans fiol han ärvt. Med den spelades ”June Nights”. Varje kväll. Men inte kunde vi få den uppspelad på begravningen inte, klagade L och började gnola melodin för mig där i solen, på bryggan. Alla problem med mastar och vant var nu som bortblåsta. Solen sken och i världen runt omkring oss härjade en osynlig fara. Men vi höll det rekommenderade avståndet mellan oss. Hela tiden.

Titta ropade jag. Ser du att förstagets vajer verkar kortare på något sätt? Jag pekar uppåt masstoppen på vajern som ska hålla fast förstaget. Så där brukade det väl inte se ut? L slutar nynna, tar en klunk av kaffet, nickar och säger myndigt; Nej det där ser konstigt ut. Du måste hissas upp. I kranen

I ett fågelperspektiv upplever jag nu min värld. Det är så blått. Det är så vackert. Det är så högt. Ännu är det få båtar som kommit i vattnet. Bryggans platser gapar tomma. Även himlens fåglar verkar vara någon annanstans. Som en Ida hänger jag i masttoppen och där nere på bryggan, står en Emil och flinar.

En riktig julsaga.

Någonstans i denna del av världen bodde en familj som var som de allra flesta familjer. Nåja. Kanhända var pappan något mer excentrisk än andra pappor och mamman en aning mer högljudd än det som var gängse på den tiden, för ganska länge sedan. Men utöver det var de ganska vanliga. Fadern arbetade mycket och modern, ja vad gjorde hon? Hennes dagar innebar egentligen inget riktigt arbete. Det förstod de ju båda två. Eller allra helst fadern eftersom han kom tillbaka till ett hem som såg exakt ut som det han lämnade på morgonen.

I världen i övrigt hade möjligtvis Lyndon B Johnson lämnat det ovala rummet för en Nixon. Och här hemma var det kanske Tage Erlander som höll i Sveriges spakar. Det här var också en tid då självaste Vilhelm Moberg kunde ses demonstrera på stadens gator och en Karlsson som flög över hustaken. I TV-rutan ritade Pellepennan fram Suddegumman på samma sätt som Gud skapade Eva ur Adam. Denna tid fick också Vilse i pannkakan ångesten att krypa ner i åldrarna. Ja, överhuvudtaget var denna tid en era av mycket skilda händelser. Man kunde utan att överdriva konstatera att tiden fanns i överflöd men oftast gick den sin gilla gång. Således blev det vår, sommar, höst och till sist vinter för att sedan börja om igen. 

Och så var det jul igen. För vilken gång i ordningen var svårt att veta då denna högtidsdag tenderade att likna den förra. Men givetvis snöade det på julaftonsmorgon. Det gjorde det alltid. Stora snöflingor landade som viskningar på backen i borgerlighetens vagga. I alla hus lyste trygghet och under varje gran tronade klapparna. Mammorna stretade på med att få julen färdig medan papporna kanske rökte cigarr i salongen och nynnande jullåtar tillsammans med Bing Crosby. 

I detta hus på Ängsvägen 5 satt en far och spelade piano. I glaset av kristall fanns njutning som tillsammans med de svarta tangenterna gjorde under, där han satt. I huset fanns även en mor. En mor som var en baddare på att vara just; mor. Kanske på grund av att hennes egna drömmar blivit så djupt begravda i faderns strålande karriär att hon intalade sig att detta var hennes och alla andra kvinnors dröm hon levde. Hon gjorde det ju så bra, både då och senare. I denna familj och i världen i övrigt var traditioner viktigt. Traditioner var den grundpelare som samhället vilade. Traditioner gjorde människorna trygga. Traditioner var nedärvda sedvänjor som av rutin inte ifrågasattes. Som tydliga hjulspår i själen. De gånger dem bröts var det ett brott som skakade stabiliteten i grunden. Detta gällde i hög grad familjen på Ängsvägen 5. I en annan del av samma värld slogs man för fri kärlek och protesterade mot rådande etablissemang. Men någon flower power var det inte tal om hos familjen på Ängsvägen. Nej, här satt fadern traditionsenligt även denna afton vid pianot och sjöng White Christmas så det skallrade i rutorna medan modern arbetade på övertid med att lägga in sill, koka grisfötter och gud vet vad för att sedan hinna putsa fjädrarna på sig själv och de väluppfostrade barnen; ett, två och tre. 

Julen på Ängsvägen 5 var perfektion och förväntan. Det låg en spänning i luften, som om tomten på riktigt fanns och skulle parkera sina renar på garageuppfarten. Fast det visste ju både ett, två och tre att tomten inte skulle. I det här huset var det fadern som hade huvud-rollen, denna årets viktigaste dag. I alla fall några år till och på det sättet var de en ganska märklig familj. Det tyckte i alla fall kamraterna och kanske även andra barn som ägnade julen åt att vänta på en tomte, eller gud nåde, leka med julklapparna innan dagen förvandlats till kväll. Att längta och att vänta hörde julen till resonerade fadern. Att dela ut julklappar redan på morgonen hade varit rent av kriminellt. Klappar delades ute på kvällen. Punkt slut. 

Vart annat år kom faderns föräldrar på besök. Då samlades barnen runt farmodern och lyssnade andäktigt på när hon delade med sig av sin besynnerliga tankevärld. För utöver att vara farfaderns privata langare var hon Swedenborgare. Ja, det var ju i och för sig hela denna märkliga familj. Men farmodern var nog den som var det på riktigt. Swedenborg och farmodern insåg drömmarnas relevans. Nog var drömmen verkligare än själva verkligheten. Det förkunnade hon högtidligt, från sin plats i soffan. Farmodern berättade om sina sanndrömmar och andliga resor. Otaliga andar hade hon mött. Det var andar på taken, i trappor oc­­h lite varstans. Och änglar. Vackra änglar. Kloka änglar. Men även skrämmande änglar. Men dessa möten var sällsynta eftersom de flesta kom med godhet i sinnet och solsken i blick. Ja, farmodern delade Emanuel Swedenborgs förmåga att utan ansträngning träda in och ut ur dessa världar lite när som helst. 

Farmodern berättade att enligt Swedenborg var andarnas värld en uppsamlingsplats för döda människors själar. Där fick de stanna en tid innan resan gick vidare. Antingen till himlen eller, hör och häpna, helvetet. Och till helvetet, kära barn reser bara de som så önskar. De som inte gjort bot och bättring när möjlighet gavs, kvittrade farmodern samtidigt som hon skickade ett argt öga tvärs över rummet. När farmoderns föreställning var slut höjde hon sitt krokiga finger och uppmanade ett, två och tre att denna, andarnas värld, skulle lämnas ifred. Uppsök den inte, men kommer den till er, ja då är avsikterna endast av godo. De tre nickade andäktigt och hoppades att även denna gång ett sådant besök aldrig skulle ske. Farmodern såg förnöjt ner på sina lärjungar, slöt sedan sina ögon och lämnade sinnevärlden – för en stund. Medan farmodern berättade allt detta satt farfadern och himlade med ögonen. Först med det ena och sedan med det andra. Därefter gjorde han skojsiga grimaser som förtog lite av den stämning farmodern försökte frambringa. De tre barnen hade nog aldrig hört farfadern säga några vettiga ord. Det var antingen ge mig en cigg Plurran eller så lurade han dem att han vara ful i mun när han för tjugonde gången utropade ”den skiiiii-nande solen” eller ”det piiiiisssss-kande regnet” medan farmodern suckade djupt från den plats hon för tillfället besökte. 

Utöver att farfadern var en knasboll var han av tysk börd. Hans far hade emigrerat från Berlin till Göteborg med sin fru Nina i slutet av 1800-talet. Rätt in i den tidens nationalromantiska era. Fadern George hade varit auktoritär, en egenskap som gått som en löpeld genom generationerna. Dock i försvagad form. I staden öppnade han 1893 en ölhall som ända in modern tid var berömd för sin pyttipanna. Väggarna pryddes av lustiga teckningar utförda av Albert Engström, som George beställt på stående fot. Ja, det var ett kulturarvsminne som vårdades högtidligt av familjen. Som kronan på verket hade Engström beskrivit denna beställning i sina memoarer. Rader som blivit till heliga skrifter. I alla fall för farfadern som reciterade dem andaktsfullt ur minnet, höjde armen i vinkel och lät eldvattnet vördsamt rinna ner genom strupen. Förutom kärleken till eldens vatten älskade farfadern julens grisfötter. Och dopp i grytan. Det var med hela julen i munnen han njöt av bordets överflöd. Han åt och han tuggade och varje gång gapet stod på vid gavel föll den övre tandraden ner till den undre. Och så höll det på. Ibland stannade tänderna upp, i mitten av hålan, för att taktfast vibrera till nu är det jul igen eller hej tomtegubbar slå i glasen. Ja, hela julmiddagen var ett skådespel av rang. Ett skådespel som endast verkade upplevdes av ett, två och tre eftersom modern eller fadern bara fnös åt barnens försök att slippa hamna på första parkett. 

När julgröten var slut och grisfötterna upphört att locka förflyttades uppmärksamheten till salongen. Fortfarande föll snöflingorna poetiskt över landskapet som nu var vitare än oskulden. Fadern förberedde sin obligatoriska föreställning och snart stundade anledningen med dagen. Varje inklädd överraskning skulle få egna rim av denna fader som var begåvningen själv. Och medan fadern briljerade och ljusen brann hittade klapparna sin väg rakt in i mottagarnas öppna hjärtan. Detta var deras tradition och som för varje år landade längre och längre in i deras gemensamma DNA där den fastnade för evigt.

I paketen gömdes underbyxor, strumpor och linnen i utomordentlig svensk kvalitet. Skridskor och gummistövlar. Det var böcker, det var tuschpennor och kritor i alla dess färger. Den förståndiga och den pedagogiska klokheten fanns att finna i varje klapp och i de tre kuverten hittade barnen den obligatoriska femman. Det är sextiotal och framtiden hade inte ens börjat. Färgerna var ljusa och världen ganska okomplicerat och skulle så vara. Ytterligare en tid. 

När juldagen sedan anlände fortsatte julefriden. Nu var växlarna något lägre men kalkonen stod på bordet för att på Annandagen ge plats åt Lutfisken. Allt var frid och fröjd precis som det skulle vara. Om du stått utanför och tittat in genom fönstret på Ängsvägen 5 kunde du kanske tro att julefriden var oändlig. Att i detta hus och i alla andra hus bodde en lycklig dåtid, nutid och framtid. Och så kanske det var. Ingen visste med säkerhet. Men säkert var att när julen städats undan hade en farmor tagit en farfar i armen och rest tillbaka – om inte till en osynlig värld, så i alla fall till en annan. GOD JUL!

Pappa var glädje och svårmod.

Pappa och jag vid pianot 1965

Många år senare

Pappa och mamma jag och mina syskon. Sextiotalets Enebyberg

Jag hälsade på pappa två dagar innan han dog. Då satt jag i hans älsklingsfåtölj och han själv låg i sängen. Han var mycket märkt av åldrandet. Jag satt och sjöng hans låtar, samtidigt som de spelade i bakgrunden. Pappa hade svårt att finna orden men han älskade varje ton och när en av sångerna var slut utbrast han: Jävlar vad begåvad jag är.

Det var pappa.

Pappa var begåvad. Jag tror inte riktigt han förstod hur pass. Istället kämpade han med sin ångest att inte duga. Som barn minns jag mammas lugnande ord och att hon då och då lade pappa i ett varmt bad. Kändislivet hade ett pris. För honom. Och även för oss. 

Mamma stöttade honom i den karriär, som blev så lyckosam. De var gifta i 19 år, och då mamma dog, var det som om pappa insåg hur viktigt hon hade varit. På första bänk i kyrkan placerade han sig, som om tiden mellan då och nu aldrig existerat.

Den bild av vår pappa, den som media gett och ger, är endimensionell. Såklart. Pappa var så mycket mer än en mysfaktor. Eller egentligen var han allt annat än det.

Han var glädje, han var svårmod, han var envis och han var oerhört barnslig. Han älskade godis, sig själv och att få vara i centrum.

Slutet var fint.

Jag hann säga hej då, jag älskar dig och att jag ringer snart. Min syster och hennes äldste son, var med pappa bara någon timme innan han dog. Även de fick ett fint farväl.

Jag och mina syskon har levt i skuggan av vår pappa i över ett halvt sekel. Vi har varit med från den tiden han blev känd. Vi träffade de gamla rävarna. Festerna var många i villan i Enebyberg. Mamma var en fantastisk värdinna, medan pappa svängde runt på mattan i vardagsrummet till tonerna av Frank Sinatra eller Demis Roussos samtidigt som han väntade in gästerna. Det var Lasse Bagge, Nils Erik Berendts och andra Tv-rävar. Vi är del av en epok, som med pappa, går i graven. Det är sorgligt och ofattbart. Men tiden innan han gav sig av – hann vi mötas. På riktigt

Brevet i Expressen

Tillsammans är att se samma bilder när vi blundar

”Jag tänker på dig hela tiden. Ja, så är det”. Orden kommer från piraten B. Vi hade varit ifrån varandra en vecka. Hans barn och mina kom till våra båtar. Samtidigt. Vi talar i telefon. Vi saknar varandra. Jag har inte saknat någon på väldigt väldigt länge.

Dagarna efter att B rodde in i mitt liv har varit intensiva. Faktiskt så har de vänt upp och ner på det liv jag byggt upp och trott på så länge.

”Jag har längtat efter någon att dela mitt liv med. Att vara två är mycket härligare”. Det snurrar i mitt huvud. Vad är det han säger? Att vara ensam sailor har ju varit min mission. Att bygga upp ett liv med bara mig har varit det viktigaste och fram till idag – så rätt. Vem har jag lurat?

B flög till Sverige igår. Idag är det min tur. Vi kämpade med våra båtar in i det sista. Det var så mycket roligare och framförallt – enklare – att göra det tillsammans.

Tillsammans är att höra B tvätta jollen som ligger på marken bredvid Frida. Tillsammans är att svara på frågor om vad som helst. Tillsammans är att få tillträde. Tillsammans är att räcka flaskan med vatten till den andre. Tillsammans är att fråga vilken mat vi ska laga. Tillsammans är när B söker min hand på våra upptäcktsfärder. Tillsammans är när mina ord blir hans och sedan våra. Tillsammans är att höra ihop. Att drömma gemensamma drömmar. Att se samma bilder när vi blundar. Just innan sömnen hämtar oss.

Då ler Mamma lite busigt från sin horisont

Mamma, jag vill också att min kärlek ska komma inseglandes till mig. Mamma ler lite trött där hon sitter på sängen på sjukhuset.

B som blev den stora kärleken mötte mamma när han lade till sin gröna Magnifik midget vid en brygga på Värmdö. Det blev lycka. Det blev giftermål. Tjugotre år efter den natten då B tog sitt sista andetag återförenades dem – ovan där. Det vet jag.

Det ör min födelsedag. I Grekland. Jag ska segla vidare från vackra Dhokus till Ermioni. När jag tuffar in i viken vid hamnen tänker jag först lägga mig där inga andra båtar finns. För sån är jag. Men efter några varv väljer jag ändå att gå in och lägga mig på svaj bland de andra.

Det dröjer inte jättelänge förrän jag plötsligt hör ett glatt hallå från sjön. En brunbränd glad pirat i beige hatt har kommit roendes till mig och Frida. Han hade sett Laurinen och den svenska flaggan. Och när han endast kunde se a:et i Fridas namn kastade han loss för att ro över. Det kunde ju vara den kända Tua Tua han såg.

Efter hans glada hallå hakade våra röster in i varandra för att fastna. Hans leende och min glädje förenades på något sätt och den där viktiga strängen plingar till inom oss. Först i honom sedan även i mig.

Jag fyller år idag säger jag till piraten med B i sitt namn. Grattis svarar han. Och mamma, hon ler lite busigt från sin horisont.

I stormens öga är allt lugnt.

Ligger på svaj på västra sidan av Spetses. Rejält gungigt. Det är vind från nordväst. Barnen åkte hem igår. Det är svart runt omkring mig och en dansande Frida. Lysande stjärnor i det svarta talar om för mig att det är på jorden jag befinner mig. Ibland får jag ta spjärn eftersom havet och vinden är lekfulla denna natt.

Det kanske är så här det är att vara ute på de sju haven tänker jag. Så små vi är, vi människor som omsluts av denna himmelska oändlighet. Ingen början. Inget slut. Likt vågorna som föds ur sig själva och varandra och som när som helst kan sluka de gästande farkosterna, helt utan pardon. Men jag är inte rädd.

Mycket har hänt sedan Frida och jag mötte havet tillsammans. Allt har gjort mig övertygad om vår inneboende urkraft som lever ett slumrande liv bakom skärmarna. Inom oss bor miljoner år av överlevnad och kunskap. Jag kan känna av det här ute, ensam i mitt kosmos. Som när repen fastnade i propellern. Då vaknade detta slumrande inom mig. Det fanns där, redo att kicka in efter den nödvändiga inre kapitulationen. Och jag var aldrig rädd. I stormens öga är allt lugnt.

Fridas olika läten börjar kännas igen. Det knarrar i henne och det slår i fallen. När nya ljud uppstår måste jag undersöka och kommer oftast fram till källan. En flaska som ligger och slår mot skåpväggen, eller som nu, en pejlingskompass som rullar runt i lådan. Dunk, dunk, dunk. Ett återkommande som ett vågsvall mot land eller som ett hjärta som slår.

Det är svajigt på Frida. Det är mörkt runt omkring oss. Stjärnorna talar om för mig att det är på jorden jag befinner mig. Och så länge Frida dansar, är allt lugnt.

Svarta simfötter, allvar och en kniv.

Spetses framför oss

Kyparrissos: Vaknar av att vinden vänt och blivit nordvästlig. Vågorna som byggs upp i viken får Frida att gunga. Hennes ankare sitter stadigt i botten men ändå känner jag mig stressad. Varför var jag så korkad och gjorde denna långa överfart? Så tidigt? Är jag övermodig? 35 distans, i en för mig ny båt? Och nytt hav. Men sådan är jag och det är som om jag kan höra mammas välkända kommentar från ungdomsåren; ” Du lever som om du skulle dö imorgon”. Och det stämmer i och med seglingen, havet, ja hela detta nya. 

Jag står i fören med kontrollen till ankarspelet i min hand. Ljudet av kättingens färd uppåt är som en Mozartsymfoni. Av någon oförklarlig anledning flyger en tanke om att jag behöver ha en vass kniv i beredskap. Ja, ut i fall. Men det blir endast en tanke för precis då ser jag det vita ankaret under vattenytan. När det slutligen hamnat på sin plats går jag tillbaka till sittbrunnen. Stresskänslan från tidigare är historia. Jag är en handlingarnas persona. When I do, I own.

Och där ute i det blå vinkar ju de vita gässen. På oss.

Jag startar motorn och styr Frida rätt ut på Saroniska havet. Solen uppvisar hela sin prakt och havet skummar bakom oss. Bergen framför ligger i dis 20 distans bort. Efter en stund stänger jag motorn och släpper Frida fri och jag hör hennes glädjeskrik i vinden. Som hon har längtat. Vid varje våg knarrar hon tryggt. Som om vi hamnat i sjuttiotalets tv-serie Onedinlinjen och någonting uråldrigt vaknar inom mig.

Frida seglar fantastiskt med bara genuan. Vi kommer upp i åtta knop. Det här är livet tänker jag och ropar åt Frida att hon går som en plog genom vågorna. Efter några timmar, norr om fyren vid Spetses har vi två distans kvar till Porto Heli. Jag beslutar mig för att dra in genuan,som fastnat lite i ett av stagen. Går fram, ordnar och drar sedan in seglet med manöverlinan och missar totalt att båda skotlinorna hamnar i vattnet.

Lycklig startar jag motorn och hör omedelbart hur någonting går in i propellern. Det är inte sant tänker jag. Sedan landar en kaskad av svordomar runt oss innan jag sansar mig. Det är stormar och orkaner, bomber och granater och riv mina råsegel. Allt i en Haddocks blandning. Men sedan tänker jag plast. Därefter fisknät. Lutar mig över vattenytan och där i djupet, under rodret, ser jag som ett ljust vitt streck, Fridas ena skotlina.

Jag förstår att jag bara måste ner så jag knyter fast en säkerhetslina mellan mig och Frida sen på med cyklopet får ner stegen och klättrar målinriktad ner för att möta havets anfader. Jag är helt lugn.

I Fridas propeller ser jag skotlinorna prydligt lindade runt axeln. Hur kom de dit, tänker jag. Havets rörelser vill föra mig bort från båten. Jag lindar ena benet runt stegen för att bli kvar. Jag dyker flera gånger. Men efter trettio minuters kämpande med vågor och linor är det dags att ge upp. Jag klättrar tillbaka och slår på vhf:en och ropar flera gånger. Men ingen hör mig. Jag väntar och upprepar Fridas callsign. Men vhf:en knastrar inte ens. Då ringer jag elektrikern.

I detta land i dessa hav där vindarna vänder precis när de vill börjar jag nu känna mig lite orolig. Slänger i akterankaret.  Spanar ut över havet. Efter räddningen. Rodret sitter fast.

Efter tjugo minuter ser jag en båt stormandes mot mig. I båten sitter Apollo med svarta simfötter, allvar och en kniv. Han kommer upp ur vattnet med skotet i ena handen och kniven i den andra. River av sig sina simfötter tittar på mig och säger på en knagglig engelska. You must have a knife!

https://www.expressen.se/gt/marie-louise-56-i-segeldrama-i-grekland/

Livet är som en båt på svaji

Jag hittar en grekisk flagga i ett av skåpen. Åh vad bra tänker jag. Går till sittbrunnen för att leta efter en bit snöre samtidigt som jag funderar hur får jag upp flaggan och i vilket vant den ska sitta? Googlar. Hm. Styrbords sida ska värdlandets flagga hissas. I lådan finns flera påsar. Alltså inga vanliga plastpåsar. Nej fina, sådana man rullar upp och öppnar med ett spänne. Medan jag letar efter en lämplig tamp ser jag en vindmätare. Åh där ligger en vindmätare, säger jag. En analog. Precis vad jag behöver. Det är väldigt byigt och väder-apparna säger att det blåser 8 i byarna men jag tycker det blåser mycket mer. Med vindmätaren i handen tar jag mig fram till fören. Sätter mig framför förstaget och inväntar nästa by. Den kommer och vindmätaren går upp till sex. Hm. Sedan sitter jag i vinden en bra stund. Dinglar med benen och minns när jag satt här i september förra året. Då hade jag inte lagt bud på båten ännu. Men jag visste redan då att hon skulle bli min.

När jag kommer tillbaka till sittbrunnen ser jag den grekiska flaggan. Ja just det. Ett snöre. Hittar snöret och tar mig till det högra vantet och hissar den lilla blårandiga fina. Den slår ivrigt i vinden och jag tackar ödmjukast till alla grekiska gudar att just jag får vara i deras hav. 

 

I Fridas alla lådor finns det grejer. Det är som att vandra i en butik. Vad jag än behöver finns det någonstans i hennes inre. Ibland finner jag saker som jag inte alls förstår vad de ska vara till. Men så kan det gå några timmar och så händer det någonting som kräver just den saken. Eller det uppenbarar sig var någonstans den konstiga mojängen ska sitta.

Det är faktiskt helt fantastiskt. I denna båt, i detta liv är jag ingen annanstans. När jag reder i alla tampar, ja då reder jag i alla tampar. När jag ändrar solpanelernas riktning ja då ändrar jag solpanelernas riktning. Jag tänker ingenting annat än vad jag har för händerna. Det är himmelriket för min hjärna.

Jag bestämmer mig för att fixa kaffe. Går ner i ”köket” och ser de där lamporna som legat i ett skåp. De är solcellsdrivna. Börjar plocka med dem. Öppnar lådan till batterierna och ser en batteriladdare. Åh vad bra. Kopplar in den och lägger i fyra batterier. I lådan bredvid har jag en box med allehanda ting. Där står tre petflaskor med diesel. Jag pumpade ut diesel innan motorn gick igång för att få ut smuts som samlas längt ner i tanken. Skiten ligger nu på flaskornas botten och jag ska försiktigt hälla det rena i en reservtank. Nu när jag lagt i batterierna ser jag flaskorna och börjar leta efter extratanken. Det tar en stund och i lådan där tanken ligger upptäcker jag en behändig tvättställning. Toppen tänker jag och får upp den på en av linorna i aktern. Hämtar klänningen som fick bensin på sig igår när jag lyfte ner motorn till jollen. Lägger tvättmedel i en bunke vatten och tvättar upp klänningen. Hänger den sedan på den fina tvättställningen och känner mig nöjd. Ser i ögonvrån kaffekoppen på bordet; ja just det tänker jag.  Det var kaffe jag skulle fixa. För en så där två timmar sedan. Och så håller det på.

Jag undrar om det är så här barn tillbringar sina dagar. Från spaden som barnet ser vid gungorna går färden till sandlådan. Väl där kanske barnet hittar en liten bil i plast och ser möjligheterna att köra bilen runt kanten. På kanten i sandlådan framför bilen kryper en myra. Bilens färd stannar av och barnet går in i myrans värld. En stund, för i ögonvrån ser barnet spaden igen och kommer på att det var en grop hen skulle gräva. Lite som Nalle Puh. Och jag.

Ja, livet här är som en båt på svaj. Än pendlar hon hit och än pendlar hon dit och ibland står hon alldeles stilla!

 

Då kommer jag låtsas att tiden som går endast är ett knasigt påhitt.

Nu ska jag resa. Äntligen. Jag har packat i flera dagar. Packat om, några gånger. Senast i morse. Inhandlat en ny rullväska efter tips från L. Dyr som sjutton. Men det bästa ska denna sailor ha. Den ska användas när jag provianterar mat och vatten på de olika grekiska öarna. Jisses. Jag får nypa mig i armen. L har seglat jorden runt och är en stor förebild och inspiratör. Med fötterna på jorden plockar hon ner seglandet till en nivå som är både realistisk och enkel. Sedan vill jag inte förminska seglandets konst. Det kan vara dramatiskt men det behöver inte vara det. Själva livet på land kan ibland räcka, när det kommer till dramatik.

Som i morse: När det var dags att gå till bussen är mina nycklar plötsligt borta. Jag har använt dem flera gånger under morgonen men nu är de som uppslukade. Jag ber till Gud, medan jag rusar runt som en vansinnig i lägenheten. Sedan förbannar jag densamma och ber mamma hjälpa mig istället, även hon från ovan. Hon får också en släng av sleven. Nycklarna är försvunna. Minuter förvandlas till sekunder och inom mig kokar en primitiv vrede och jag förbannar mig själv och konstaterar upprepade gånger, som i ett mantra, att något fel måste det vara. På mig. Men jag förstår att jag är besegrad. Utan nycklar beger jag mig iväg – på mitt livs äventyr.

Det står en buss inne. Det står inte Landvetter på den. Ändå frågar jag busschauffören, som tio sekunder tidigare suckande talat om för en annan kvinna att hon ska åka med Bus4you: ”Det borde du verkligen kunna se själv på biljetten”. Du är ju vuxen.” Mig svarar han med en suck från dödsriket: men snälla kom med här och så tänker han visa mig skylten som lyser så fint ovanför fönstret. När jag står kvar blottar han istället tänderna och tittar på mig som om jag vore en idiot och börjar förklara meningen med skylt men jag upplyser honom sakligt att det faktiskt finns människor som inte kan läsa och då ser jag att ett litet ljus tänds i det trångsynta. Innan han säger något mer har min buss anlänt och jag går snabbt vidare.

När jag tillslut befinner mig ovan molnen öppnar jag upp för de där känslorna som verkar stått på kö en längre tid. Hela jag är livlig förväntan. Det bubblar i solarplexus på ett sätt som det gjorde när jag var barn. När någonting spännande var på väg att ske. Och det är det nu. Jag är på väg till mitt universum. När jag ankrar i en vik i det gröna och under en himmel som är grekiskt blå kommer jag låtsas att tiden som går endast är ett knasigt påhitt.