Kvinnor är mina stora idoler!

Jag är på väg till i Stenungsund. Måste kolla mitt batteri. Denna gång tar jag inte bilen. För; who needs a car, eller ännu hellre vem behöver en karl?

När jag varit inne och visat batteri för kunniga Josefin, på bästa Hjertmans i Stenungsund blir jag rådd att låta dem ladda upp mitt batteri fullt. Så jag sätter mig i båten och kopplar av när en flådig suv kör upp på bryggan. Ut hoppar en smidig kvinna och en mindre smidig man. De har sin motorbåt bredvid min. Jag erbjuder mig att hjälpa till med tampar, men kvinnan meddelar att hon inte ska med utan gubben ska själv köra båten till hemmahamnen.

När han gett sig av börjar jag och kvinnan språka. Hon berättar om sin kärlek till havet och till fiske och så frågar hon mig om vår båt, för som alla tar hon givet att man är två. När jag berättar att jag har båten själv vaknar hon till liv och börjar berätta om sitt eget. Ja hon riktigt lyser upp. Hon har minsann varit ute mycket själv. Hon har lagt nät, fått motorstop, ordnat det i piskande regn. Men sedan hände något. Mannen tog över, eller hon lät gubben ta över, tänker jag.

Nu har hon inte varit ute ensam på flera år. Ännu mindre styrt båten. Som hon längtar efter det. Hon riktigt bubblar av ilska och frustration. När mannen talar båt eller fiske är kvinnan som utsuddad i samtalet. Hon är så led på det hela. Tanterna där hemma, de riktigt tar sig för pannan när jag talar om min framtida plan. Att åter ta kommandot i båten. Och att åka ut och fiska själv. Eller vara kapten, när gubben är med.

Hua! säger granntanterna. Hur ska du klara det? Du är ju så gammal. Då fnyser jag berättar hon och säger att det har jag har gjort massa gånger själv. Det sitter kvar i kroppen. Har man en gång lärt sig cykla, så.

Och jag kan knappt nicka fort nog samtidigt som jag upprepar heja dig! Ut med båten, snarast och jag ser att hon växer flera meter där på bryggan.

Nä du, nu känner jag lite oro, i magen. Jag skulle vara i hemmahamnen och möta upp, men här står jag och pratar med dig. Men det var så trevligt att språkas.

Jag är bara tvungen att fråga henne om hennes ålder, eftersom hon gör mig så glad att hon bevisar att ålder bara ÄR en siffra. Hon säger att hon ör 69. Det lugnar ett nygammalt seglarhjärta säger jag. Jag ska segla… Tills du dör, lägger hon till. Och vi bara förstår varandra.

Sedan ber jag henne att lova sig själv att gå ut med båten och fiska alldeles snart. Det lovar hon. Vi byter telefonnummer för vi kände på något sätt igen oss i varandra. Det där med att det är lätt, alldeles för lätt att låta oss invaggas i en falsk trygghet när mannen finns i närheten. Ansvaret ligger faktiskt också hos oss själva att bryta de gamla vanorna. Sedan kan ju faktiskt mannen hjälpa till. Att sluta se sig som den som måste ro båten i land.

Jag förstår nu varför vi möttes på denna brygga, för det är så livet är. Den ger vad vi behöver, och ibland är det inte jaget som är i fokus, utan någon annan. Hon behövde påminnas om sin egen storslagenhet. Och kapacitet. Vi är varandras generatorer, om vi vill. Kvinnor är mina stora idoler.

Bra med nya perspektiv ibland

Annonser

Jag, the goddess of all sailors!

Jag har gjort mig löjlig över de seglare som går för motor bara för att det blåser motvind. Att de inte orkar kryssa. Tillsammans med L lärde jag mig räcka lång näsa åt dessa förljugna seglare. Vi kunde också fnysa åt de som endast seglade med gennakern uppe. De var inga riktiga sailors ansåg L. Och så senare även jag. Lite Bill och Bull ni vet. Vi som alltid med fyllda ställ mötte alla vindens riktningar. No matter what.

Idag när jag tuffade ut från hamnen var det väldigt lite vind. Mitt mål för dagen var Lyr och jag bestämmer mig trots mitt seglarmantra, att gå för motor. I alla fall efter att jag gått under Skåpesundsbron. Men väl där tycker jag att jag kan fortsätta en liten stund till. För motor. Trots att vindarna nu friskat i och det blåser fint. Men det är ju motvind. Det kräver lite mer ansträngning från min sida.

Så en liten stund blir längre och lite längre ändå. Jag sitter med foten på rorkulten och med solen i mitt hår när jag helt plötsligt inser vad som faktiskt håller på att hända. Jag, the goddess of all sailors!

Men istället för att göra bot å bättring fnyser jag lite åt mig själv och ber en stilla bön att min läromästare seglar på andra hav. Idag.

På kvällen innan jag somnar mot Lyrs trygga klippa konstaterar jag att när jag åker för motor vill jag bara vara framme. Men när jag seglar oavsett hur länge så är jag redan framme. Hela tiden. En väsentlig skillnad, som jag inte vill vara utan.

Klockan är sju och allt är lugnt.

Det är kväll, och inne i kajutan ligger sonen och försöker söva sin dotter. Jag är i sittbrunnen och njuter av allt det vackra när en rovfågel bryskt tar mig tillbaka till verkligheten. Hon flyger så nära att jag kan se något litet som hänger under henne. När jag förstår att det är en liten dödsrädd fågel hon har i klorna, blir jag lite chockad. Ungefär som om det brutala i naturen, att äta eller ätas, inte är på riktig.

På himlen cirkulerar upprörda familje-medlemmar. De skriker och dyker och på första parkett sitter jag och tittar när en kråka helt plötsligt kliver ut på scen, vilt flaxande. Som om hon hört fåglarnas kamp. För hon är nu på jakt efter den rovgirige. Häpen hör jag småfåglarna riktigt heja på medan kråkan är på väg för att rädda den lilla.

Rovfågeln flyr mellan båtarnas master med kråkan hack i häl. När sedan ridån går ner blir allt mycket tyst. Skådespelet gick oerhört fort samtidigt som allt skedde i slowmotion.

Igår innan fåglarnas dödsdans, skulle jag ut och segla med barn och barnbarn. Det var en fin seglats. Vi lade till vid en liten ö där vi badade, åt och myste. När ön skulle lämnas vägrade motorn starta, Igen! Det var bara att lätta ankare och hissa segel. När vi närmade oss hamn fortsatte jag att segla ända in till min båtplats alltmedan folket jublade och skrek hyllningens lov…. Kunde de gjort …..

På kvällen kom kråkan tillbaka. Nu tillsammans med sin äkta hälft. De slår sig ner på var sin mast och spejar åt alla håll. Småfåglarna är också tillbaka och svävar åter över vattnet som i lek, medan kråkan kraxar klart och tydligt ”klockan är sju och allt är lugnt”! Livet fortsatte som om ingenting hänt. Det kändes riktigt betryggande.

PS. Jag har till min stora glädje insett att det var tändstiftet som behövde bytas. Nu går motorn som en klocka igen. Fast vem behöver en motor, när en har segel?

Min dotter sitter i fören när vi angör min brygga med endast segel! Whoop Whoop!

Jag erkänner! Jag är en kuf.

Igår valde jag att lämna min söderhavsö. Några större segelbåtar med livliga barn hjälpte mig på traven. Lite längre bort i viken låg en långseglare. Jag hade ju lovat mig själv att öva på att ligga för svaj. Mer ifred kan man nog inte bli då. Och jag erkänner – jag är en kuf. Jag vill vara själv tillsammans med havet, himlen och fåglarna. Har inga som helst behov av att vara i grupp. Det behovet får jag tillfredställt alla övriga månader på året.

Efter frukost kastade jag loss, drog upp ankaret och tuffade iväg. Det som tidigare gett mig oro i magen, är idag ett minne blott. Tänk vad jag är naiv de gånger orosmolnen hopar sig. Jag tror aldrig att solen ska komma åter. Fast jag vet att den gör det. Alltid.

Min tanke var att ta mig till en vik lite söderöver för att slänga i ankare, ja träna. Men när jag märker att batteriet laddat ur och kylen är varm, ändrade jag mina planer och satte segel för att istället segla norrut. Mot en hamn med el.

Det var fint segelväder, med vind från norr, så i en fin kryss tog vi oss framåt. Efter en timme eller så säger vinden arrivederci och motorn likaså. Jag sliter som ett djur för att väcka min motor. Men ingenting händer. Jag tar loss tändstiftet, som är torrt som fnöske. Jag drar och drar men motorn hade bestämt sig. No more, for now.

Jag svär och jag härjar lite grann. Sedan när det hjälpt lite, försöker jag mig på att låtsas att jag befinner mig ute på Stilla Havet. Det går inge vidare. Jag inser att jag behöver komma närmare land, så jag vickar med rorkulten fram och tillbaka och slänger sedan i ankaret. Ja, jag skulle ju öva.

Varm som en ugn, hoppade jag i havet och bad sedan jag vår herre om vind. När vinden kom tillbaka, hissade jag raskt mina segel och fortsatte min färd lite mer erfaren än tidigare. Att gud hör bön, lärde mig min mormor. För sedan svävade vi förbi ö efter ö. I Ljungskile, hade jag tänkt övernatta och ladda batterierna, men då får jag plötsligt ett sms från L, som frågar var jag är? Och eftersom en kuf gillar en annan kuf, gav jag min position.

– Jag kommer och möter upp, skev han och att han precis köpt sig en ny H-båt. Givetvis sa jag kör i vind och skrotade min Ljungskileplan. Jag kände mig också lite glad. Tänk vilken grej. Att kunna mötas upp på havet, bara så där. Och att denna gamla sjöbjörn med tusen års seglingserfarenhet var min seglarkompis. Det kändes, lite erfaret. Även för mig.

Så jag fortsatte min seglats. Det var kryss, det var halvvind, och det var slör. Vindarna fullkomligt dansade runt båten. När jag seglade förbi Stillingsön ringde L igen. Sa att det var bleke där han var, så han var tvungen att vända för att hinna hem innan natten.
Vad, sa jag, här blåser vindarna friska. Men L som saknar motor vände sin skuta och jag fortsatte min färd.

När jag efter någon timme nådde Askeröfjorden, började vindarna dö ut även för oss. Jag gjorde ett nytt försök med motorn, som nu startade på ett kick. Klockan var över åtta och en dag var snart till ända. Jag var nöjd, och jag bannade inte motorn, som jag brukar. Utan tackade den istället, sådär lite tyst. För utan dessa incidenter hade jag inte utvecklats till den duktiga seglare, som jag faktiskt börjar bli. Hepp!

Jävlar vad bra jag är!

Jag vaknar för andra morgonen i den vik jag besökte förra sommaren med J och P. Då hade jag mött upp i paradiset med blodet rinnande utmed kinden och ett rejäl brännmärke efter upproriska tampar. Denna gång nådde jag strand som den sailor jag blivit. För faktiskt, jävlar vad bra jag är.

Semestern har börjat och planen att lämna hemmahamnen redan dagen efter höll jag. Efter noggrann förberedelse. Vart skulle jag segla? Var skulle jag ligg över natt? För det har jag lärt mig nu, det hard way, som med allt. Jag måste förbereda mig. Ha en färdplan. Det gäller ju ta mig f-n allt man vill lyckas med ju. Från att hålla en föreläsning till att lägga till i ngn hamn. Gör upp din rutt för tusan. Var kunnig om ämnet innan du ställer dig på scen.

Jag som är spontanitetens moder och ickeplaneringens fader gör helt om och nytt denna sommaren. Att göra samma sak och förvänta sig nya resultat har jag lärt mig är synonymt med vansinne. Och vem vill vara det?

Målet denna sommar är att inte segla hem till hemmahamnen varje kväll, och inte välja gästhamnar utan nu är det dags att öva på att lägga till i naturhamn. Jag väljer att segla mot vinden och det blir norröver. Utanför Ljungskile finns en liten ö, som ser helt ok ut. Den ska jag lägga till vid. Efter som vinden är nordlig och ska så förbli är det en perfekt plats.

Efter sex timmars rejält varierad segling, med galna vindar, härliga vindar, upproriska vindar, få -vatten – in -i sittbrunns-vindar, anländer jag till den lilla ön, bara för att se att där ligger två motorbåtar. Jag väljer att gå in i gästhamnen i Ljungskile, men på vägen in dit ser jag på styrbords sida en annan liten söt hamn. Jag tuffar in och kollar runt.

– Vill du ha en nattplats? En vänlig man tittar ut från sin kajuta och möter sedan upp mig och Olivia när vi når bryggan. Innan jag somnar konstaterar jag igen hur bra jag är. Förra året hindrade vinden mig att ens gå ut om det skulle blåsa 12-13 i byarna. Nu vet jag att den gränsen har jag passerat.

På morgonen åt jag min frulle i sittbrunnen, besökte toaletten och vinkade sedan adjö. Färden gick vidare – till denna fantastiska ö. Här seglar en rätt upp på strand mer eller mindre. Slänger i ankaret, och sedan hoppa i för att vandra in med lång tamp som knyts fast i ett träd i skogen.

Det ligger en Ada bredvid. Efter fyrtio år med segelbåt köptes det in en snipa. Första grannen som inte frågar häpet ”Seglar du själv”?

Det var skönt. Skönt var också vädret, strålande sol, helt klart vatten och helt plötsligt befann jag mig på en söderhavsö. I Bohuslän!?! Här vill jag stanna.

Jag får mannen i båten att kolla min nya plotter som fortfarande ligger i paket. Han plockar upp den ur lådan, river loss skyddsfilmen. Swisch! Den behövs inte säger han myndigt. Och jag sitter tyst som en mus trots att jag egentligen ville ha skyddet kvar. Sedan visar han hur den kan kopplas in i befintlig ledning, som går till lampan. Det underlättade verkligen och jag glömde skyddsfilmen genast. Efter det ber jag honom kolla min VHF, trots att jag har gått kurs, förstår jag inte riktigt hur den fungerar. Eller så här. Jag har full förståelse för när den nya tekniken kom in dåtidens hem. Man skrattar åt vetskapen att många inte ens vågade närma sig telefonen på väggen ännu mindre ringa. Exakt så har det varit för mig, med denna VHF för över 3000 papp. Någon med större skräck för kanal 16 är svårt att hitta. Men denna gubbe sätter på apparaten, trycker in knappen och ropar Stockholms radio Stockholms radio, jag vill göra en testsändning. Så enkelt. Att ingen svarade är en annan historia.

Oskuldens tid är förbi.

Säsongen 2017 blev inte riktigt som jag planerat. Men när blir det som en planerar?
Jag skulle i alla fall hunnit seglat mer. Dessutom hade jag önskat bättre väder. Men trots allt fick jag några riktigt finafina dagar. Och några, rättare sagt tre, inslag som jag kunnat vara utan. Och för mig som endast upplevde min tredje säsong på havet insåg nu att oskuldens tid var förbi. När jag tidigare läst om kollisioner på öppet vatten har jag alltid undrat hur tusan kan man kollidera på sjön. Ack vad jag skulle bli varse.

En stor Hallberg Russy med monstergenua kommer bakom mig mellan Lilla Brattön och Källön. När jag kommit fram till Tjörnbron är båten nästan i kapp och jag kan krasst konstatera att om jag inte flyttar mig snart blir det kollision. Så jag gör ett tappert försök och visar med handen vilken väg han ska ta, alltså falla bakom min akter och gå på min läsida förbi.  – Väjningsregler hojtar jag uppåt mot killen bakom den stora ratten. -Jag hinner inte, hojtar han tillbaka.  -Eh?! du har ju sett mig en bra stund tjoar jag och fortsätter beslutsamt min kurs. Vill inte tappa fart under Tjörnbron som är lurig med sina snurrande vindar. Eller vindar som helt plötsligt tar slut.

-Du skulle ta högre höjd! hojtar han nu ner till mig. Det börjar bubbla inom mig men jag stillar mig, kupar händerna runt munnen och gapar
–Nej! Det är du som ska väja! Upphinnande båt, du vet. Men precis när jag säger det är jag tvungen att falla av för att inte få denna lyxkryssare i sidan. Varpå min båt stannade och hans susade förbi. När detta skedde var jag luttrad. Men innan dess:

Tillbud 1
En motorbåt kommer i full galopp bakifrån och jag  kryssar så vinden överröstar allt. Helt plötsligt är han bara där. Så nära. Och jag tvingas falla rejält för att inte köra in i hans sida. Jag busvisslar på dåren som vänder sig om och vinkar glatt.

Tillbud 2
Jag kryssar mellan öarna strax innan Skåpesundsbron, när jag hör en ovanligt kraftig signal bakom mig. Vänder mig och ser en stor motorbåt i trä. Den tutar och håller stadig kurs. Framåt. Själv måste jag slå för att inte segla in i berget och i min enfald upprepar jag det jag lärt mig om att ”motorbåt väjer för segelbåt” samt upphinnande båt osv och så gör jag mitt slag för att fortsätta mot givet mål. Då tutar idioten igen, ligger kvar på sin stadiga kurs för han ska bara fram. I hans värld ska störst bara först. Och när jag inser att han totalt saknar sjövett är det mindre en meter mellan hans för och min sida. Jag fullkomligt slänger mig på rodret för att undvika k a t a s t r o f e n. När han dundrar förbi vrålar han nåt mycket obegripligt. Själv står jag ordlös och i djup chock med rodret i min hand. Till slut lyckas jag -tack och lov -höja ena armen och hytta med knuten näve, som en gjorde i gamla dar. Jag hytter, han vrålar och nedanför den skrikande norrmannen sitter flickvännen. Jag hinner faktiskt se att hon skäms. Men det är ingenting som mannen tar någon som helst hänsyn till utan fortsätter helt ogenerat med sitt skällande.

Och så igår ( ja, för ett år sen nu) var det så dags för tillbud nummer tre;  Den stora lyxiga Hallberg Russyn. Hepp!

Summa summarum:
När jag nu  mött tre farliga/dåraktiga/okunniga och skrikiga förare i mina vatten under en och samma sommar, kan jag inte undgå att ställa frågan: Vad har dessa tre ”skeppare” gemensamt?

Så mitt råd To all the great she-captains; Be careful out there.

Vi gnabbas och beter oss som två gamla gubbs

Den gamla mannen i gult har jag skrivit om tidigare. Han har seglat i över sjuttio år och vi lärde känna varandra när min båt nyss gjort entré i mitt liv. Jag tror faktisk han var sänd av gud, eller av min döde ”plastpappa”, som också var en excellent sailor. L har hjälpt mig med mycket. Från att lära mig knopar, till att masta på. I dag är det tredje gången vi gör detta ihop. Vi gnabbas, och beter oss som två gamla gubbs.

I år ska jag göra det mesta själv säger jag bestämt till L. Jag ska ta emot masten på båten och skruva fast allt.
– Som förra året då?
– Va? gjorde jag?

Vi bär fram masten från sin vinterplats och lägger den på två bockar. Framför oss står kranen så gigantisk. Det är molnigt, men trots det känner jag av den antågande värmen eftersom solen kämpar för att få ta plats. Det blåser nästan ingenting. En kalasdag för alla segelbåtsägare som förbereder sina sommarnöjen. Våren är här och min plan att få båten i vattnet innan april blir maj, håller.

-Vad är det här frågar L lite fundersamt?
-Men det är ju storfallet, säger jag lite erfaret.
-Men varför är det knutet på det här sättet?
-Därför att du knöt det så förra året? svarar jag
-Va, gjorde jag?
L muttrar och hummar, plirar och drar med handen längst den rödvita tampen, hittar dess knut och knyter upp. Jag har tagit fram spridarna och vanten, och trär in det ena i masten. Hittar skruven som lydigt sitter kvar sen sist. Förra året märkte jag även ett B på det ena staget, för att veta vilken sida den skulle vara på i år. En lärdom som fastnat och som ska underlätta för kommande år.

Jag står på båten och håller i den svängande masten. Eftersom Ls hörsel inte är den bästa, och hans hörapparat aldrig verkar fungera optimalt är det svårt för övriga personer att inte involvera sig. Masten åker upp för att sedan riktas mot sitt slutmål. Eftersom masten hänger lite snett misslyckas vi gång efter annan.

Paret, som jobbar med sin egen mast, och som tidigare frågat om vi vill ha hjälp kommer igen. Kvinnan tar tag i förstaget och ropar ner till mig, där jag står och försöker få masten att hamna rätt.

-Vill du ha hjälp?
-Nej jag kan själv! Hör att jag plötsligt förvandlas till en trotsig treåring och vi skrattar tillsammans åt det komiska i situationen. När masten till slut hamnar på sin plats skingras molnen  och det blir plötsligt sommar.

Det är konstigt säger L. Vanten på styrbord sida är för korta. Vi som endast skruvade loss på denna sida för att undvika detta. Och så drar han åter liknelsen med Starbåten och kryssaren där hemma som aldrig visar upp samma problem. Jag suckar och  talar om för L att det var exakt som förra året. Han tror mig inte, och till  slut får vi även detta år fast vantet på styrbords sida.

Allt vi gör känns som för första gången. Vi tittar på de olika delarna som om vi aldrig sett de tidigare. En blind leder en annan blind säger jag och skrattar. L skruvar på sin hörapparat. Kanske sätter han på den nu? Ingen vet.