Jag ska bara segla – en dag i taget

mamma+segling

Tiden på havet, under solen och himlen hjälper mig att få kontakt med mitt inre, men också med något större. Seglingen är som en andlig farkost. Tillsammans reser vi genom hela livet – i känslor – i minnen – i lycka – och i sorg. Och det är en ovärderlig tröst för mig idag då den viktigaste personen i mitt liv inte längre finns. För min mamma dog en fredag i augusti. Hur rädd har jag inte varit för denna del av livet. Att hennes liv skulle ta slut. Det oundvikliga som jag försökt förbereda mig på, det senaste året. Göra mig förberedd? Kan man det? Kan man förbereda sig på tomheten, på smärtan och den grundlösa sorgen?

”Ska du långsegla får du vänta tills jag är död – för då kan jag vaka över dig” sa mamma i köket i somras när jag entusiastiskt berättade om mina framtida seglingsdrömmar. Absolut svarade jag så där lite på skoj, som om döden bara var ett påhitt. Ett lustigt skämt. Men så nära inpå det faktiskt var när det sen hände. För det hände.

Jag hade precis varit med på min första kappsegling. Från Långedrag till Stenungssund. På en båt med människor jag aldrig tidigare träffat. Det var tillfartsseglingen inför tävlingen Tjörn runt, som jag också skulle vara med på, dagen därpå. Men livet– eller förlåt, döden hände, och jag föll handlöst ner i plågsam smärta. Jag irrade runt bland båtarna och människor med lyckliga ansikten och allt kändes totalt meningslöst. Just då ville jag bara lägga mig  ner och sluta andas.

Nu är det september. Och höstens löv börjar skifta färg. Det är åter tid för förändring. Livet går vidare. Sommar blir höst, som blir vinter och sedan en vår igen. Det är snart dags att plocka upp båten. För tredje gången. Till våren ska jag köpa ny fock och en autopilot. Jag kommer inte göra upp några planer – jag ska bara segla – en dag i taget.
 

 

Annonser

När det ena träder in – träder det andra ut.

Textraden ”Där flyger sommarens sista mås” är ur en sång som min pappa skrev när jag var barn. Inspirationen hämtade han från vår sommarö Utö, och låten den dök upp idag när jag seglade förbi en kobbe där barnen stod med huttrande små kroppar och ska ”bara hoppa i en gång till”. Stora bulliga moln täckte himlen. Här och var fanns springor i det vita som avslöjade att faktisk där ovan är himlen alltid blå. Barnen är tappra tänkte jag när jag såg en liten kall kille hoppa runt på klippan. Minns själv Kråkans gråa berg där jag lärde mig simma. Som små andungar gick vi i led efter simfröken. Det var lika kallt i vattnet då som nu men ingenting som hindrade oss för att ta våra märken. Det var fisken och järnmärket och så en rund en, där de olika färgerna berättade graden av duktighet. Det var då, nu är nu. Det är slutet av sommaren och det känns. Det ligger något slags sorgligt farväl över kobbar och skär. Sången dök upp samtidigt som jag såg den huttrande pojken, samtidigt som seglen fladdrade till i vinden samtidigt som jag tänkte på min mamma som kämpar med sina sjukdomar samtidigt som jag försökte finna någon slags förståelse för livet. Det kan vara så fantastiskt härligt men likaväl motsatsen. Som nu när sommaren börjar ge vika – likt en människas sista suck.

Jag seglade runt Tjörn igår. Jag hade det som ett av mina mål denna sommar. Igår var dagen kommen. Sol bra vindar och det fanns ingenting annat än lite oro i magen som kunde stoppa mig. Jag valde att segla nordväst från Almösund. Under Skåpe-sundsbron och västerut mot Lyr. Seglade förbi Björnholmen i fin kryss. Mellan Strömsund och Märrvik var det ganska strömt, men jag gled igenom och kände mig oslagbar. När jag sedan var ute i Kråkefjorden och såg horisonten var livet helt plötsligt magiskt. Vågorna ändrade direkt karaktär och rullade nu in under oss och med ens kände jag mig rik, stark och bara bäst. Känslor som tillsammans med en skräckblandad förtjusning rusade i mina ådror. Jag tänkte att nästa gång tar jag och seglar rätt ut, bara sådär.

I fin halvvind gled jag mellan Kaurö och Skaboholmen. Seglade förbi det konstigare namnet efter det andra. Gyltergrenarna, Brytaren, Saltskavet, Knarraren. Angjorde fyren Eggskär sedan Barrlind. Däremellan Räven, Risbåden, Bredbåden och en jäkla massa skär. Vissa av dem såg lite hotfulla ut då havet bryskt mötte sitt hinder och jag var tacksam att solen sken. Efter fyren Eggskär styrde jag upp mot Åstol och fick läns. Förbi Stora Dyrön. Solen på himlen och synen av dessa två öar med hus som trängs för att komma först. Jag lovar – det var som ett vykort.

Världen är vacker. I alla fall Bohuslän en dag som denna. Tio timmar efter att jag kastat loss landade jag åter vid min brygga. Jag kunde konstatera att jag lyckats.
Men varför kändes det inte som efter min första ensamseglats från Nordströmmarna och hem förra sommaren ? Den gav mig en sådan otrolig kick. Kanske beror det på att jag kommit närmre det där som jag faktiskt eftersträvat; säkerhet trygghet och rutin och kanske är det så att när det ena träder in – träder det andra ut. Eller?

IMG_0210

Jag tänker ingenting – jag bara är

en regning dag

Min frihet stavas båt. Nu ligger jag i hamn. Jag har legat och läst och somnat med boken över bröstet. Det droppar på rufftaket. Det har kommit in lite vatten märker jag. Så nära naturen jag är, tänker jag när jag letar fram tejpen. Tar med mig den, går upp på ruff-taket för att lokaliserar läckan. Det har verkligen regnat katter och hundar idag. ”Cat’s and dog’s” – om jag ska vara korrekt. Jag hittar läckan tejpar och hoppas det blir tätt. Jag känner ingen som helst oro för några vattenskador. Jag tänker ingenting – jag bara är. Det är sådan befrielse. Vattnet som följt elledningen från masten ner i kajutan, har till slut hamnat på min huvudkudde. Men jag plockar bort örngottet och hänger det framför värmaren och slår på fläkten. Jag hänger också mina blöta strumpor i närheten. Hängmattan mellan ”köket” och kylen vaggar sakta fram och tillbaka. Det är så tyst. Bara regnet som faller.

Igår skulle jag möta upp C. Hon skulle segla från sin hemmahamn Ljungskile och jag från min hamn på Tjörn. Jag hann norr om Svanesund innan jag kunde se hennes små segel. C har en liten Triss som bara är 5.70, som en jolle med liten ruff. Det är nog som att campa om en har en sådan båt. Känner mig som värsta lyxkryssaren jämte hennes. Jag seglar ju runt med ett hem. Fan så bekvämt jag har det och vad bra att bli påmind om det. Tack C för det!

Det blev kryss när jag vände båten ovanför Svanesund. Det är helt fantastiskt hur vattnet, ja hela upplevelsen förändras. I läns känns det som en söndag men så snart man vänder upp mot vinden blir det jävlar anamma. Det blåste i och för sig kanske 10 i byarna och min kryss gick rysligt dåligt. Vart tog seglaren vägen? Jag kände mig som en dansare med två vänsterfötter. Hade ett förfärligt sjå att slå. Vid varje slag tappade jag fart. Eftersom jag också var osäker hur nära land jag kunde gå och tvangs jag slita upp telefonen stup i kvarten för att glo i Navionics. C med sin lilla jolle, var hela tiden före mig. Det såg fint ut där hon kryssade. Hon satt och jag stod, jag fick hålla foten emot motsatt sida när det krängde, vilket jag ofta gör, men hade någon sett mig i denna stund hade de sett ett slagfält. Jag slet varg helt enkelt. Vart och vartannat slag for rorkulten – som mina lår försökte hålla på plats – iväg, vilket bara resulterade i en båt som lovade, segel som fladdrade och som vid varje slag tappade fart. Jag som faktiskt brukar kryssa jättefint. I Askeröfjorden styrde jag till slut upp mot en ö, för att få lite lä. Jag ville reva seglen och gå sista biten för motor. Men sen ångrade jag mig när jag insåg att det hade varit bättre att fortsätta en bit till, närmare hamn. Men jag gav liksom upp.

Väl i hamn lade sig C med sin båt intill min. Vad roligt med en kvinnlig båtkamrat tänkte jag innan jag somnade den kvällen. Efter frukost dan därpå drog vi på oss våra regn-kläder och stack ut tillsammans i hennes lilla Triss. Efter Skåpesundsbron öppnade sig himlen och för att undvika alltför lång, blöt och kall tillbakagång i kryss, drog vi ner segel och gick hem för motor. Blöta, som om vi doppats i havet, lade vid till vid bryggan.

Nu är klockan kväll och det enda som hörs är de där sista dropparna som lämnar himlavalvet. Lite längre bort mot horisonten ser jag faktiskt att det ljusnar. Imorgon är en ny dag. Vilken tur.

 

Finns ingenting jag inte kan göra

Jag har glömt bort att dela med mig av den tacksamhet jag känner inför mitt nya liv. Eller så här är det. Jag glömmer bort att vara tacksam. Kom precis hem till lägenheten efter senaste veckans seglingsliv. Står i duschen och medan jag schamponerar håret inser jag att för bara några timmar sedan lade jag ut från Ljungskile. Och med en härlig vind i aktern länsade jag mot hemmahamnen på Tjörn. Tanken är svindlande. Att ha dessa två världar att alternera mellan är det ultimata för mig. Pratade med A på väg hem som nämnde sin ensamhet, och var nog lite avundsjuk men också glad att jag funnit båten. Jag har skrivit om att jag är mycket ensam. Jag reser själv, jag seglar för det mesta själv. Är jag ensam? Och vad betyder det att vara ensam? För mig? För andra? Vårt samhälle är uppbyggt på tvåsamhet. Jag blir påmind om min egen ensamhet – eller självhet, som jag föredrar att kalla den – när jag reser eller som nu, ligger i en hamn, omgiven av båtar som sjuder av liv. Jag hoppas att mitt val att segla ensam, leva ensam, göra saker själv kan luckra upp tvåsamhetsnormen. För den, som många andra normer är oftast begränsande. För de/oss som lever utanför.

Det är häftigt att lära känna sig själv. Varför är ensam någonting skamligt? På sociala medier visar de flesta upp sina fantastiska liv tillsammans med sina vänner kring mat, avkoppling eller lek. Hur upplevs jag? I mina uppdateringar finns det oftast inga människor med. Jag brukar raljerande säga att jag hatar människor. Självklart är det bara ett skämt, men samtidigt kan jag tycka att det kostar på att umgås. Kortare perioder räcker för mig. Det har inte alltid varit så. Allt kräver träning. Jag upplevs som väldigt social, men älskar ensamheten. Så enkelt allt är när man inte behöver vara beroende av andra för att leva fullt ut. Finns ingenting jag inte kan göra. Tack för det!*

När båten och jag gled in mot Bassholmen fick jag först slänga dragg innan bryggan. Det har jag aldrig tidigare gjort, men det gick som en dans. Jag gled upp bredvid en gul segelbåt och ur det gula kom en kille, som tog emot när jag slängde till honom  min tamp. Jag förstod direkt att även han seglade själv. Han visade inga som helst försök till vidare kontakt, gud ske lov. För jag lovar, han väckte tankarna till mörkare platser. Min fantasi att segla in i en hamn och bli blixtförälskad fick sig en liten törn.
– Where are all the attractive lonesome sailors?
Min mammas kärlek hade ju kommit inseglandes från havet. Så kära Gud, låt det ske igen. Sommaren är faktiskt inte slut ännu.

I en vecka har jag varit på sjön denna gång. Jag har fullföljt sommarens plan B. Då det inte blev någon segling till Stockholm (!), bestämde jag att det skulle seglas i Bohuslän och jag skulle öva på att lägga till och segla på nya platser. Det har varit en strapatsfylld men lärorik resa. När inte fockens manöverlina trasslat in sig i 12 meters byvind, och jag fått bom i skallen så har jag gått på grund, fått motorstopp i nordströmmarna och blivit bogserad. Men jag har också legat i underbara vikar, på svaj, mot boj, mot klippa och brygga. Varit själv, träffat kompisar (!), på bestämda platser men också vänner som kommit och överraskat på okända öar. Helt underbart faktiskt – med facit i handen. Allt som jag tidigare varit rädd ska hända – har nu hänt, och det har varken dödat mig eller min lust till segling. Istället hyllar jag seglingslivet ännu mer, och jag hyllar alla båt-kvinnor jag kommer i kontakt med, både i real life och via sociala medier och som peppar och stärker mig. För jag vet att människan är en social varelse – så även jag. Faktiskt.

IMG-3240

Här står vi på grund.

20403749_10154969601867582_776330021_n

Bild: Seglar läns från Ljungskile tätt följd av ny seglarkompis från nätverket Ta rodret !

 

 

Bilder uppifrån från vänster: Bassholmens brygga i Nordströmmarna,
bogseras, seglar med bara fock, en gla´skit
samt skador efter manöverlina och upprörda tampar. Juli 2017

*(Och tack alla som hjälper till när det har behövts. För ensam är INTE stark. Utan J, som peppat med sitt ”kör bara kör” och ”detta fixar du”, de gånger jag verkligen tvivlat, så hade jag kanske inte kommit så här långt. Och L som med sitt 60 års seglande i benen har lärt mig bli ganska bra på att segla på målet, istället för att vindarna ska bestämma riktningen framåt) Utan hjälpen hade jag stått kvar på grundet … 

Är det inte lite väl mörkt där vid horisonten? 

Det är morgon i båten. Min tredje sommar med detta nya i mitt liv. Tror jag. Har så väldigt svårt för att orientera mig i min tidsaxel. Solen skiner och vinden är seglingsbar. Kanske är den lite svag, men jag känner mig skör idag. Inte alls så där kaxig och stursk som jag helst vill. Jag har seglat två dagar i rad med L och nu måste jag bara ut själv. Jag, som seglat själv hela förra sommaren, skrikit och tjoat mellan öarna, räckt tungan åt byiga vindar känner jag mig som en räddhare idag. Jag vet att det beror på min premiärtur som blev ganska så jobbig. Rädslan sitter kvar som ett läskpapper och det enda som hjälper är att ta sig framåt. Upp på hästen. Ja ni vet. På’ t igen!

I marinan krusar sig vattnet bara. Det blåser från sydväst. Jag har äntligen lärt mig väderstrecken här i hamnen. Även det en mara att få in i skallen. I magen växer oron. Jag är rädd att vinden (som knappast finns) ska ta tag i båten, när jag backar ut, att jag hamnar helt åt h-et. Hjärtat slår i 170 trots att det går som en dans  och när jag tuffar ut mellan båtraderna ser jag säkert både tuff och cool ut…

När jag kommer ut på Askeröfjorden styr jag upp mot vinden och hissar storen. Jag har gjort det ganska många gånger nu, och det går enklare för varje gång. Idag vet jag att storskotet måste slacka och kicken vara släppt. Det missade jag halva förra sommaren. Jag väljer att segla mot Orust. Oron släpper och jag stänger av motorn. Det är slör. Askefjorden är perfekt för att öva, men jag väljer att fortsätta upp mot Halsefjorden. Ibland tutar vinden i så det är en fröjd när båten skär genom vattnet. Det glittrar och det är vackert, men känslan från förra sommaren vill inte riktigt infinna sig. Istället tittar jag på himlen. Är det inte lite väl mörkt där vid horisonten? Vad var det L sa om de olika molnen? Platt undertill då är åskan på väg. Och cirrusmoln spådde inte det väderomslag? Och så mal det på.

Efter Halsefjorden kommer jag fram till Svanesund. Där går en färja fram och tillbaka. Det är få segelbåtar ute. Jag beslutar mig för att vända för att börja seglatsen hem. När jag vänt händer absolut ingenting. Vinden har mojnat och det är bleke. Jag drar igång motorn utan att dra ner några segel. Efter en stund kan jag stänga av motorn för att kryssa. Det går si sådär. Motorn dras igång igen och tillbaka på Askeröfjorden tar seglen över och det är fin kryss in mot hamn. Himlen västerut är fylld av moln, de är djupt blå.

Jag har en nyinköpt VHF. Jag har fått ett MMSI-nummer. På VHF:en finns en Distress alert, en nödknapp. Trycker jag på den knappen blir jag räddad. Det är ganska skönt att veta.

 

Vinden och vattnet applåderade och jag kände mig lite stark.

IMG_3078

Vi kryssar i byig vind på väg mot Skåpesundsbron. Bakom oss smyger en motorbåt upp. När en vindby tar tag i mina segel måste jag lova mot vinden för att inte kränga för mycket. Det är då monsterbåten dyker upp. Från ingenstans. Det är nästan en armslängd mellan oss när han kör förbi. För att inte segla in i hans akter blir jag tvungen att snabbt falla av varpå vi återigen kränger för mycket. Jag lyckas dock styra undan och hinner även skrika åt motorbåten att han går för nära. Strax bakom hans akter styr jag upp mot vinden igen och ser samtidigt att killen i motorbåten vänder sig om, saktar ner monstret och ropar, sa du nåt´eller ?
– Faan vad du gick nära hojtar jag till svar, för nu är jag riktigt förbannad.
– Vad då nära skriker han kaxigt tillbaka, vilket får mig att fullkomligt koka över.
– Din idiot. Vi seglar ju för helvete! Då trycker idioten ner gasen i botten och försvinner. L som är mitt vittne ger mig medhåll, killen är en idiot, och med ens känner jag mig nöjd att jag hann slänga iväg, inte bara ett utan två helvetesord över de skummande vågorna. Vinden och vattnet applåderade och jag kände mig lite stark.

– Det här kommer blir en blogg ikväll, säger jag till L.
– Nej två säger L
– Två? Vad menar du och förstår direkt att L hör fel . Men istället för att rätta till det skrattar jag och svarar. Ja för tusan, ta du två grogg ikväll.

Väl in mellan bergen blir det halvvind. L tittar efter eventuell ström men blir lite besviken när det ingen är eftersom han räknat ut att kl. 14 idag skulle vattnet komma tillbaka in från havet och göra det strömt här mellan öarna, men inte då. Sedan försökte han förklara för mig hur månen, vattnet samspelar och sex timmar hit och dit eller nåt´ skulle vattnet ut igen. Jag nickar och lyssnar men inser att jag tappar honom någonstans på vägen. Kan det vara något neurologiskt?

Hursomhelst. Vi kom ut på Stigfjorden. Där var det återigen kryss och det är riktigt kallt. Det här är andra dagen vi seglar i år. Det är skönt att L ville med ut. Efter min dramatiska premiärtur i maj känner jag mig helt plötsligt som en gröngöling.  Jag är faktiskt förundrad över hur jag klarade av att segla själv hela förra sommaren. Det räcker att vinden ökar till 8-9 i byarna så blir det besvärligt.

Nu är det mörkt. Det börjar bli lite kallt. Testar att sätta på värmefläkten och blir glad att G inte stängt av strömmen, som annars slås av vid tio snåret. Är så där trött och tillfreds efter dagens kanonsegling, ett lass spagetti och en kexchoklad. Jag, som annars är restriktiv med kolhydrater, låter alla måsten falla. Och det är faktiskt skit samma. Just idag.

IMG_3080

Som vanligt, trots att jag stuvar mina grejer så byter allt plats. 

Din mamma är väl viktigare än en gammal fock!

19339883_1649592111735632_268733277_oFoto: Maria Wagner

Sommaren har hållit på ett tag nu och snart är det juli. Jag har seglat min båt vid endast ett tillfälle i år.  Livet kom emellan och det är – tio fingrar upp till Gud – ingenting som jag grämer mig över. Men tiden som gått har fått mig att tvivla på att jag överhuvudtaget kan segla. En jobbig känsla, som inte minskar av alla fantastiska seglarbilder och små filmer som läggs upp i sociala medier. Det gästas öar, det korsas fjordar och det besöks hamnar lite överallt. Men vad kan man göra när annat blir viktigare. Så igen. Jag gör mina val och nu är valet att vara långt ifrån segel. Det enda som varit lite bekymmersamt är att min fock suttit uppe under hela tiden och riskerar att bli ännu mer skör. Den är inte ny och jag vet att solen är förödande när det kommer till segel.

Vid några tillfällen har jag slängt iväg ett sms till L för att försäkra mig om att den klarar sig. Trots att jag vet att ingen försäkran kan ges. Igår skickade jag åter ett sms och får omgående ett svar
– Din mamma är väl viktigare än en gammal fock! Och jag skäms lite för att han fått uppfattningen att så inte är fallet. Varför bad jag honom inte att plocka ner den från början? Istället har mina meddelanden slingrat sig som en orm i gräs, och jag har hoppats att han själv skulle komma med erbjudandet. Men icke. Idag efter det bryska uppvaknandet skickade jag således iväg frågan – denna gång right on – och fick ett lika tydligt OK tillbaka. Så enkelt det kan vara…

För några veckor sedan fick jag möjligheten att segla en Linjett. Tack M. De båtarna byggs i Norrtälje inte långt från där min mamma bor. Vilken fin båt. Det var härlig segling. Båten hade allt det min båt saknar. För det första – en inombordsmotor. Måste ha – sen! Därutöver instrument som talar om djupet, farten, och ett som jag tror visade på den optimala bäringen mot vind för perfekt kryss. I och för sig betraktar jag mina windtails i focken som perfekta för att hitta rätt balans i kryss. Dessutom – utan att låta kaxig – känns det i ryggraden när jag och vinden är rätt för varandra. Åh vilken tur att jag kom på det nu – denna dag då tvivlet gnager och jag helt glömmer bort vilken sailor jag faktiskt är.