En riktig julsaga.

Bild: Borås Tidningen

Någonstans i denna del av världen bodde en familj som var som de allra flesta familjer. Nåja. Kanhända var pappan något mer excentrisk än andra pappor och mamman en aning mer högljudd än det som var gängse på den tiden, för ganska länge sedan. Men utöver det var de ganska vanliga. Fadern arbetade mycket och modern, ja vad gjorde hon? Hennes dagar innebar egentligen inget riktigt arbete. Det förstod de ju båda två. Eller allra helst fadern eftersom han kom tillbaka till ett hem som såg exakt ut som det han lämnade på morgonen.

I världen i övrigt hade möjligtvis Lyndon B Johnson lämnat det ovala rummet för en Nixon. Och här hemma var det kanske Tage Erlander som höll i Sveriges spakar. Det här var också en tid då självaste Vilhelm Moberg kunde ses demonstrera på stadens gator och en Karlsson som flög över hustaken. I TV-rutan ritade Pellepennan fram Suddegumman på samma sätt som Gud skapade Eva ur Adam. Denna tid fick också Vilse i pannkakan ångesten att krypa ner i åldrarna. Ja, överhuvudtaget var denna tid en era av mycket skilda händelser. Man kunde utan att överdriva konstatera att tiden fanns i överflöd men oftast gick den sin gilla gång. Således blev det vår, sommar, höst och till sist vinter för att sedan börja om igen. 

Och så var det jul igen. För vilken gång i ordningen var svårt att veta då denna högtidsdag tenderade att likna den förra. Men givetvis snöade det på julaftonsmorgon. Det gjorde det alltid. Stora snöflingor landade som viskningar på backen i borgerlighetens vagga. I alla hus lyste trygghet och under varje gran tronade klapparna. Mammorna stretade på med att få julen färdig medan papporna kanske rökte cigarr i salongen och nynnande jullåtar tillsammans med Bing Crosby. 

I detta hus på Ängsvägen 5 satt en far och spelade piano. I glaset av kristall fanns njutning som tillsammans med de svarta tangenterna gjorde under, där han satt. I huset fanns även en mor. En mor som var en baddare på att vara just; mor. Kanske på grund av att hennes egna drömmar blivit så djupt begravda i faderns strålande karriär att hon intalade sig att detta var hennes och alla andra kvinnors dröm hon levde. Hon gjorde det ju så bra, både då och senare. I denna familj och i världen i övrigt var traditioner viktigt. Traditioner var den grundpelare som samhället vilade. Traditioner gjorde människorna trygga. Traditioner var nedärvda sedvänjor som av rutin inte ifrågasattes. Som tydliga hjulspår i själen. De gånger dem bröts var det ett brott som skakade stabiliteten i grunden. Detta gällde i hög grad familjen på Ängsvägen 5. I en annan del av samma värld slogs man för fri kärlek och protesterade mot rådande etablissemang. Men någon flower power var det inte tal om hos familjen på Ängsvägen. Nej, här satt fadern traditionsenligt även denna afton vid pianot och sjöng White Christmas så det skallrade i rutorna medan modern arbetade på övertid med att lägga in sill, koka grisfötter och gud vet vad för att sedan hinna putsa fjädrarna på sig själv och de väluppfostrade barnen; ett, två och tre. 

Julen på Ängsvägen 5 var perfektion och förväntan. Det låg en spänning i luften, som om tomten på riktigt fanns och skulle parkera sina renar på garageuppfarten. Fast det visste ju både ett, två och tre att tomten inte skulle. I det här huset var det fadern som hade huvud-rollen, denna årets viktigaste dag. I alla fall några år till och på det sättet var de en ganska märklig familj. Det tyckte i alla fall kamraterna och kanske även andra barn som ägnade julen åt att vänta på en tomte, eller gud nåde, leka med julklapparna innan dagen förvandlats till kväll. Att längta och att vänta hörde julen till resonerade fadern. Att dela ut julklappar redan på morgonen hade varit rent av kriminellt. Klappar delades ute på kvällen. Punkt slut. 

Vart annat år kom faderns föräldrar på besök. Då samlades barnen runt farmodern och lyssnade andäktigt på när hon delade med sig av sin besynnerliga tankevärld. För utöver att vara farfaderns privata langare var hon Swedenborgare. Ja, det var ju i och för sig hela denna märkliga familj. Men farmodern var nog den som var det på riktigt. Swedenborg och farmodern insåg drömmarnas relevans. Nog var drömmen verkligare än själva verkligheten. Det förkunnade hon högtidligt, från sin plats i soffan. Farmodern berättade om sina sanndrömmar och andliga resor. Otaliga andar hade hon mött. Det var andar på taken, i trappor oc­­h lite varstans. Och änglar. Vackra änglar. Kloka änglar. Men även skrämmande änglar. Men dessa möten var sällsynta eftersom de flesta kom med godhet i sinnet och solsken i blick. Ja, farmodern delade Emanuel Swedenborgs förmåga att utan ansträngning träda in och ut ur dessa världar lite när som helst. 

Farmodern berättade att enligt Swedenborg var andarnas värld en uppsamlingsplats för döda människors själar. Där fick de stanna en tid innan resan gick vidare. Antingen till himlen eller, hör och häpna, helvetet. Och till helvetet, kära barn reser bara de som så önskar. De som inte gjort bot och bättring när möjlighet gavs, kvittrade farmodern samtidigt som hon skickade ett argt öga tvärs över rummet. När farmoderns föreställning var slut höjde hon sitt krokiga finger och uppmanade ett, två och tre att denna, andarnas värld, skulle lämnas ifred. Uppsök den inte, men kommer den till er, ja då är avsikterna endast av godo. De tre nickade andäktigt och hoppades att även denna gång ett sådant besök aldrig skulle ske. Farmodern såg förnöjt ner på sina lärjungar, slöt sedan sina ögon och lämnade sinnevärlden – för en stund. Medan farmodern berättade allt detta satt farfadern och himlade med ögonen. Först med det ena och sedan med det andra. Därefter gjorde han skojsiga grimaser som förtog lite av den stämning farmodern försökte frambringa. De tre barnen hade nog aldrig hört farfadern säga några vettiga ord. Det var antingen ge mig en cigg Plurran eller så lurade han dem att han vara ful i mun när han för tjugonde gången utropade ”den skiiiii-nande solen” eller ”det piiiiisssss-kande regnet” medan farmodern suckade djupt från den plats hon för tillfället besökte. 

Utöver att farfadern var en knasboll var han av tysk börd. Hans far hade emigrerat från Berlin till Göteborg med sin fru Nina i slutet av 1800-talet. Rätt in i den tidens nationalromantiska era. Fadern George hade varit auktoritär, en egenskap som gått som en löpeld genom generationerna. Dock i försvagad form. I staden öppnade han 1893 en ölhall som ända in modern tid var berömd för sin pyttipanna. Väggarna pryddes av lustiga teckningar utförda av Albert Engström, som George beställt på stående fot. Ja, det var ett kulturarvsminne som vårdades högtidligt av familjen. Som kronan på verket hade Engström beskrivit denna beställning i sina memoarer. Rader som blivit till heliga skrifter. I alla fall för farfadern som reciterade dem andaktsfullt ur minnet, höjde armen i vinkel och lät eldvattnet vördsamt rinna ner genom strupen. Förutom kärleken till eldens vatten älskade farfadern julens grisfötter. Och dopp i grytan. Det var med hela julen i munnen han njöt av bordets överflöd. Han åt och han tuggade och varje gång gapet stod på vid gavel föll den övre tandraden ner till den undre. Och så höll det på. Ibland stannade tänderna upp, i mitten av hålan, för att taktfast vibrera till nu är det jul igen eller hej tomtegubbar slå i glasen. Ja, hela julmiddagen var ett skådespel av rang. Ett skådespel som endast verkade upplevdes av ett, två och tre eftersom modern eller fadern bara fnös åt barnens försök att slippa hamna på första parkett. 

När julgröten var slut och grisfötterna upphört att locka förflyttades uppmärksamheten till salongen. Fortfarande föll snöflingorna poetiskt över landskapet som nu var vitare än oskulden. Fadern förberedde sin obligatoriska föreställning och snart stundade anledningen med dagen. Varje inklädd överraskning skulle få egna rim av denna fader som var begåvningen själv. Och medan fadern briljerade och ljusen brann hittade klapparna sin väg rakt in i mottagarnas öppna hjärtan. Detta var deras tradition och som för varje år landade längre och längre in i deras gemensamma DNA där den fastnade för evigt.

I paketen gömdes underbyxor, strumpor och linnen i utomordentlig svensk kvalitet. Skridskor och gummistövlar. Det var böcker, det var tuschpennor och kritor i alla dess färger. Den förståndiga och den pedagogiska klokheten fanns att finna i varje klapp och i de tre kuverten hittade barnen den obligatoriska femman. Det är sextiotal och framtiden hade inte ens börjat. Färgerna var ljusa och världen ganska okomplicerat och skulle så vara. Ytterligare en tid. 

När juldagen sedan anlände fortsatte julefriden. Nu var växlarna något lägre men kalkonen stod på bordet för att på Annandagen ge plats åt Lutfisken. Allt var frid och fröjd precis som det skulle vara. Om du stått utanför och tittat in genom fönstret på Ängsvägen 5 kunde du kanske tro att julefriden var oändlig. Att i detta hus och i alla andra hus bodde en lycklig dåtid, nutid och framtid. Och så kanske det var. Ingen visste med säkerhet. Men säkert var att när julen städats undan hade en farmor tagit en farfar i armen och rest tillbaka – om inte till en osynlig värld, så i alla fall till en annan. GOD JUL!

Pappa var glädje och svårmod.

Pappa och jag vid pianot 1965
Många år senare
Pappa och mamma jag och mina syskon. Sextiotalets Enebyberg

Jag hälsade på pappa två dagar innan han dog. Då satt jag i hans älsklingsfåtölj och han själv låg i sängen. Han var mycket märkt av åldrandet. Jag satt och sjöng hans låtar, samtidigt som de spelade i bakgrunden. Pappa hade svårt att finna orden men han älskade varje ton och när en av sångerna var slut utbrast han: Jävlar vad begåvad jag är.

Det var pappa.

Pappa var begåvad. Jag tror inte riktigt han förstod hur pass. Istället kämpade han med sin ångest att inte duga. Som barn minns jag mammas lugnande ord och att hon då och då lade pappa i ett varmt bad. Kändislivet hade ett pris. För honom. Och även för oss. 

Mamma stöttade honom i den karriär, som blev så lyckosam. De var gifta i 19 år, och då mamma dog, var det som om pappa insåg hur viktigt hon hade varit. På första bänk i kyrkan placerade han sig, som om tiden mellan då och nu aldrig existerat.

Den bild av vår pappa, den som media gett och ger, är endimensionell. Såklart. Pappa var så mycket mer än en mysfaktor. Eller egentligen var han allt annat än det.

Han var glädje, han var svårmod, han var envis och han var oerhört barnslig. Han älskade godis, sig själv och att få vara i centrum.

Slutet var fint.

Jag hann säga hej då, jag älskar dig och att jag ringer snart. Min syster och hennes äldste son, var med pappa bara någon timme innan han dog. Även de fick ett fint farväl.

Jag och mina syskon har levt i skuggan av vår pappa i över ett halvt sekel. Vi har varit med från den tiden han blev känd. Vi träffade de gamla rävarna. Festerna var många i villan i Enebyberg. Mamma var en fantastisk värdinna, medan pappa svängde runt på mattan i vardagsrummet till tonerna av Frank Sinatra eller Demis Roussos samtidigt som han väntade in gästerna. Det var Lasse Bagge, Nils Erik Berendts och andra Tv-rävar. Vi är del av en epok, som med pappa, går i graven. Det är sorgligt och ofattbart. Men tiden innan han gav sig av – hann vi mötas. På riktigt

Brevet i Expressen

Tillsammans är att se samma bilder när vi blundar

”Jag tänker på dig hela tiden. Ja, så är det”. Orden kommer från piraten B. Vi hade varit ifrån varandra en vecka. Hans barn och mina kom till våra båtar. Samtidigt. Vi talar i telefon. Vi saknar varandra. Jag har inte saknat någon på väldigt väldigt länge.

Dagarna efter att B rodde in i mitt liv har varit intensiva. Faktiskt så har de vänt upp och ner på det liv jag byggt upp och trott på så länge.

”Jag har längtat efter någon att dela mitt liv med. Att vara två är mycket härligare”. Det snurrar i mitt huvud. Vad är det han säger? Att vara ensam sailor har ju varit min mission. Att bygga upp ett liv med bara mig har varit det viktigaste och fram till idag – så rätt. Vem har jag lurat?

B flög till Sverige igår. Idag är det min tur. Vi kämpade med våra båtar in i det sista. Det var så mycket roligare och framförallt – enklare – att göra det tillsammans.

Tillsammans är att höra B tvätta jollen som ligger på marken bredvid Frida. Tillsammans är att svara på frågor om vad som helst. Tillsammans är att få tillträde. Tillsammans är att räcka flaskan med vatten till den andre. Tillsammans är att fråga vilken mat vi ska laga. Tillsammans är när B söker min hand på våra upptäcktsfärder. Tillsammans är när mina ord blir hans och sedan våra. Tillsammans är att höra ihop. Att drömma gemensamma drömmar. Att se samma bilder när vi blundar. Just innan sömnen hämtar oss.

Då ler Mamma lite busigt från sin horisont

Mamma, jag vill också att min kärlek ska komma inseglandes till mig. Mamma ler lite trött där hon sitter på sängen på sjukhuset.

B som blev den stora kärleken mötte mamma när han lade till sin gröna Magnifik midget vid en brygga på Värmdö. Det blev lycka. Det blev giftermål. Tjugotre år efter den natten då B tog sitt sista andetag återförenades dem – ovan där. Det vet jag.

Det ör min födelsedag. I Grekland. Jag ska segla vidare från vackra Dhokus till Ermioni. När jag tuffar in i viken vid hamnen tänker jag först lägga mig där inga andra båtar finns. För sån är jag. Men efter några varv väljer jag ändå att gå in och lägga mig på svaj bland de andra.

Det dröjer inte jättelänge förrän jag plötsligt hör ett glatt hallå från sjön. En brunbränd glad pirat i beige hatt har kommit roendes till mig och Frida. Han hade sett Laurinen och den svenska flaggan. Och när han endast kunde se a:et i Fridas namn kastade han loss för att ro över. Det kunde ju vara den kända Tua Tua han såg.

Efter hans glada hallå hakade våra röster in i varandra för att fastna. Hans leende och min glädje förenades på något sätt och den där viktiga strängen plingar till inom oss. Först i honom sedan även i mig.

Jag fyller år idag säger jag till piraten med B i sitt namn. Grattis svarar han. Och mamma, hon ler lite busigt från sin horisont.

I stormens öga är allt lugnt.

Ligger på svaj på västra sidan av Spetses. Rejält gungigt. Det är vind från nordväst. Barnen åkte hem igår. Det är svart runt omkring mig och en dansande Frida. Lysande stjärnor i det svarta talar om för mig att det är på jorden jag befinner mig. Ibland får jag ta spjärn eftersom havet och vinden är lekfulla denna natt.

Det kanske är så här det är att vara ute på de sju haven tänker jag. Så små vi är, vi människor som omsluts av denna himmelska oändlighet. Ingen början. Inget slut. Likt vågorna som föds ur sig själva och varandra och som när som helst kan sluka de gästande farkosterna, helt utan pardon. Men jag är inte rädd.

Mycket har hänt sedan Frida och jag mötte havet tillsammans. Allt har gjort mig övertygad om vår inneboende urkraft som lever ett slumrande liv bakom skärmarna. Inom oss bor miljoner år av överlevnad och kunskap. Jag kan känna av det här ute, ensam i mitt kosmos. Som när repen fastnade i propellern. Då vaknade detta slumrande inom mig. Det fanns där, redo att kicka in efter den nödvändiga inre kapitulationen. Och jag var aldrig rädd. I stormens öga är allt lugnt.

Fridas olika läten börjar kännas igen. Det knarrar i henne och det slår i fallen. När nya ljud uppstår måste jag undersöka och kommer oftast fram till källan. En flaska som ligger och slår mot skåpväggen, eller som nu, en pejlingskompass som rullar runt i lådan. Dunk, dunk, dunk. Ett återkommande som ett vågsvall mot land eller som ett hjärta som slår.

Det är svajigt på Frida. Det är mörkt runt omkring oss. Stjärnorna talar om för mig att det är på jorden jag befinner mig. Och så länge Frida dansar, är allt lugnt.

Svarta simfötter, allvar och en kniv.

Spetses framför oss

Kyparrissos: Vaknar av att vinden vänt och blivit nordvästlig. Vågorna som byggs upp i viken får Frida att gunga. Hennes ankare sitter stadigt i botten men ändå känner jag mig stressad. Varför var jag så korkad och gjorde denna långa överfart? Så tidigt? Är jag övermodig? 35 distans, i en för mig ny båt? Och nytt hav. Men sådan är jag och det är som om jag kan höra mammas välkända kommentar från ungdomsåren; ” Du lever som om du skulle dö imorgon”. Och det stämmer i och med seglingen, havet, ja hela detta nya. 

Jag står i fören med kontrollen till ankarspelet i min hand. Ljudet av kättingens färd uppåt är som en Mozartsymfoni. Av någon oförklarlig anledning flyger en tanke om att jag behöver ha en vass kniv i beredskap. Ja, ut i fall. Men det blir endast en tanke för precis då ser jag det vita ankaret under vattenytan. När det slutligen hamnat på sin plats går jag tillbaka till sittbrunnen. Stresskänslan från tidigare är historia. Jag är en handlingarnas persona. When I do, I own.

Och där ute i det blå vinkar ju de vita gässen. På oss.

Jag startar motorn och styr Frida rätt ut på Saroniska havet. Solen uppvisar hela sin prakt och havet skummar bakom oss. Bergen framför ligger i dis 20 distans bort. Efter en stund stänger jag motorn och släpper Frida fri och jag hör hennes glädjeskrik i vinden. Som hon har längtat. Vid varje våg knarrar hon tryggt. Som om vi hamnat i sjuttiotalets tv-serie Onedinlinjen och någonting uråldrigt vaknar inom mig.

Frida seglar fantastiskt med bara genuan. Vi kommer upp i åtta knop. Det här är livet tänker jag och ropar åt Frida att hon går som en plog genom vågorna. Efter några timmar, norr om fyren vid Spetses har vi två distans kvar till Porto Heli. Jag beslutar mig för att dra in genuan,som fastnat lite i ett av stagen. Går fram, ordnar och drar sedan in seglet med manöverlinan och missar totalt att båda skotlinorna hamnar i vattnet.

Lycklig startar jag motorn och hör omedelbart hur någonting går in i propellern. Det är inte sant tänker jag. Sedan landar en kaskad av svordomar runt oss innan jag sansar mig. Det är stormar och orkaner, bomber och granater och riv mina råsegel. Allt i en Haddocks blandning. Men sedan tänker jag plast. Därefter fisknät. Lutar mig över vattenytan och där i djupet, under rodret, ser jag som ett ljust vitt streck, Fridas ena skotlina.

Jag förstår att jag bara måste ner så jag knyter fast en säkerhetslina mellan mig och Frida sen på med cyklopet får ner stegen och klättrar målinriktad ner för att möta havets anfader. Jag är helt lugn.

I Fridas propeller ser jag skotlinorna prydligt lindade runt axeln. Hur kom de dit, tänker jag. Havets rörelser vill föra mig bort från båten. Jag lindar ena benet runt stegen för att bli kvar. Jag dyker flera gånger. Men efter trettio minuters kämpande med vågor och linor är det dags att ge upp. Jag klättrar tillbaka och slår på vhf:en och ropar flera gånger. Men ingen hör mig. Jag väntar och upprepar Fridas callsign. Men vhf:en knastrar inte ens. Då ringer jag elektrikern.

I detta land i dessa hav där vindarna vänder precis när de vill börjar jag nu känna mig lite orolig. Slänger i akterankaret.  Spanar ut över havet. Efter räddningen. Rodret sitter fast.

Efter tjugo minuter ser jag en båt stormandes mot mig. I båten sitter Apollo med svarta simfötter, allvar och en kniv. Han kommer upp ur vattnet med skotet i ena handen och kniven i den andra. River av sig sina simfötter tittar på mig och säger på en knagglig engelska. You must have a knife!

https://www.expressen.se/gt/marie-louise-56-i-segeldrama-i-grekland/

Livet är som en båt på svaji

Jag hittar en grekisk flagga i ett av skåpen. Åh vad bra tänker jag. Går till sittbrunnen för att leta efter en bit snöre samtidigt som jag funderar hur får jag upp flaggan och i vilket vant den ska sitta? Googlar. Hm. Styrbords sida ska värdlandets flagga hissas. I lådan finns flera påsar. Alltså inga vanliga plastpåsar. Nej fina, sådana man rullar upp och öppnar med ett spänne. Medan jag letar efter en lämplig tamp ser jag en vindmätare. Åh där ligger en vindmätare, säger jag. En analog. Precis vad jag behöver. Det är väldigt byigt och väder-apparna säger att det blåser 8 i byarna men jag tycker det blåser mycket mer. Med vindmätaren i handen tar jag mig fram till fören. Sätter mig framför förstaget och inväntar nästa by. Den kommer och vindmätaren går upp till sex. Hm. Sedan sitter jag i vinden en bra stund. Dinglar med benen och minns när jag satt här i september förra året. Då hade jag inte lagt bud på båten ännu. Men jag visste redan då att hon skulle bli min.

När jag kommer tillbaka till sittbrunnen ser jag den grekiska flaggan. Ja just det. Ett snöre. Hittar snöret och tar mig till det högra vantet och hissar den lilla blårandiga fina. Den slår ivrigt i vinden och jag tackar ödmjukast till alla grekiska gudar att just jag får vara i deras hav. 

 

I Fridas alla lådor finns det grejer. Det är som att vandra i en butik. Vad jag än behöver finns det någonstans i hennes inre. Ibland finner jag saker som jag inte alls förstår vad de ska vara till. Men så kan det gå några timmar och så händer det någonting som kräver just den saken. Eller det uppenbarar sig var någonstans den konstiga mojängen ska sitta.

Det är faktiskt helt fantastiskt. I denna båt, i detta liv är jag ingen annanstans. När jag reder i alla tampar, ja då reder jag i alla tampar. När jag ändrar solpanelernas riktning ja då ändrar jag solpanelernas riktning. Jag tänker ingenting annat än vad jag har för händerna. Det är himmelriket för min hjärna.

Jag bestämmer mig för att fixa kaffe. Går ner i ”köket” och ser de där lamporna som legat i ett skåp. De är solcellsdrivna. Börjar plocka med dem. Öppnar lådan till batterierna och ser en batteriladdare. Åh vad bra. Kopplar in den och lägger i fyra batterier. I lådan bredvid har jag en box med allehanda ting. Där står tre petflaskor med diesel. Jag pumpade ut diesel innan motorn gick igång för att få ut smuts som samlas längt ner i tanken. Skiten ligger nu på flaskornas botten och jag ska försiktigt hälla det rena i en reservtank. Nu när jag lagt i batterierna ser jag flaskorna och börjar leta efter extratanken. Det tar en stund och i lådan där tanken ligger upptäcker jag en behändig tvättställning. Toppen tänker jag och får upp den på en av linorna i aktern. Hämtar klänningen som fick bensin på sig igår när jag lyfte ner motorn till jollen. Lägger tvättmedel i en bunke vatten och tvättar upp klänningen. Hänger den sedan på den fina tvättställningen och känner mig nöjd. Ser i ögonvrån kaffekoppen på bordet; ja just det tänker jag.  Det var kaffe jag skulle fixa. För en så där två timmar sedan. Och så håller det på.

Jag undrar om det är så här barn tillbringar sina dagar. Från spaden som barnet ser vid gungorna går färden till sandlådan. Väl där kanske barnet hittar en liten bil i plast och ser möjligheterna att köra bilen runt kanten. På kanten i sandlådan framför bilen kryper en myra. Bilens färd stannar av och barnet går in i myrans värld. En stund, för i ögonvrån ser barnet spaden igen och kommer på att det var en grop hen skulle gräva. Lite som Nalle Puh. Och jag.

Ja, livet här är som en båt på svaj. Än pendlar hon hit och än pendlar hon dit och ibland står hon alldeles stilla!