Någonstans i denna del av världen bodde en familj som var som de allra flesta familjer. Nåja. Kanhända var pappan något mer excentrisk än andra pappor och mamman en aning mer högljudd än det som var gängse på den tiden, för ganska länge sedan. Men utöver det var de ganska vanliga. Fadern arbetade mycket och modern, ja vad gjorde hon? Hennes dagar innebar egentligen inget riktigt arbete. Det förstod de ju båda två. Eller allra helst fadern eftersom han kom tillbaka till ett hem som såg exakt ut som det han lämnade på morgonen.
I världen i övrigt hade möjligtvis Lyndon B Johnson lämnat det ovala rummet för en Nixon. Och här hemma var det kanske Tage Erlander som höll i Sveriges spakar. Det här var också en tid då självaste Vilhelm Moberg kunde ses demonstrera på stadens gator och en Karlsson som flög över hustaken. I TV-rutan ritade Pellepennan fram Suddegumman på samma sätt som Gud skapade Eva ur Adam. Denna tid fick också Vilse i pannkakan ångesten att krypa ner i åldrarna. Ja, överhuvudtaget var denna tid en era av mycket skilda händelser. Man kunde utan att överdriva konstatera att tiden fanns i överflöd men oftast gick den sin gilla gång. Således blev det vår, sommar, höst och till sist vinter för att sedan börja om igen.
Och så var det jul igen. För vilken gång i ordningen var svårt att veta då denna högtidsdag tenderade att likna den förra. Men givetvis snöade det på julaftonsmorgon. Det gjorde det alltid. Stora snöflingor landade som viskningar på backen i borgerlighetens vagga. I alla hus lyste trygghet och under varje gran tronade klapparna. Mammorna stretade på med att få julen färdig medan papporna kanske rökte cigarr i salongen och nynnande jullåtar tillsammans med Bing Crosby.
I detta hus på Ängsvägen 5 satt en far och spelade piano. I glaset av kristall fanns njutning som tillsammans med de svarta tangenterna gjorde under, där han satt. I huset fanns även en mor. En mor som var en baddare på att vara just; mor. Kanske på grund av att hennes egna drömmar blivit så djupt begravda i faderns strålande karriär att hon intalade sig att detta var hennes och alla andra kvinnors dröm hon levde. Hon gjorde det ju så bra, både då och senare. I denna familj och i världen i övrigt var traditioner viktigt. Traditioner var den grundpelare som samhället vilade. Traditioner gjorde människorna trygga. Traditioner var nedärvda sedvänjor som av rutin inte ifrågasattes. Som tydliga hjulspår i själen. De gånger dem bröts var det ett brott som skakade stabiliteten i grunden. Detta gällde i hög grad familjen på Ängsvägen 5. I en annan del av samma värld slogs man för fri kärlek och protesterade mot rådande etablissemang. Men någon flower power var det inte tal om hos familjen på Ängsvägen. Nej, här satt fadern traditionsenligt även denna afton vid pianot och sjöng White Christmas så det skallrade i rutorna medan modern arbetade på övertid med att lägga in sill, koka grisfötter och gud vet vad för att sedan hinna putsa fjädrarna på sig själv och de väluppfostrade barnen; ett, två och tre.
Julen på Ängsvägen 5 var perfektion och förväntan. Det låg en spänning i luften, som om tomten på riktigt fanns och skulle parkera sina renar på garageuppfarten. Fast det visste ju både ett, två och tre att tomten inte skulle. I det här huset var det fadern som hade huvud-rollen, denna årets viktigaste dag. I alla fall några år till och på det sättet var de en ganska märklig familj. Det tyckte i alla fall kamraterna och kanske även andra barn som ägnade julen åt att vänta på en tomte, eller gud nåde, leka med julklapparna innan dagen förvandlats till kväll. Att längta och att vänta hörde julen till resonerade fadern. Att dela ut julklappar redan på morgonen hade varit rent av kriminellt. Klappar delades ute på kvällen. Punkt slut.
Vart annat år kom faderns föräldrar på besök. Då samlades barnen runt farmodern och lyssnade andäktigt på när hon delade med sig av sin besynnerliga tankevärld. För utöver att vara farfaderns privata langare var hon Swedenborgare. Ja, det var ju i och för sig hela denna märkliga familj. Men farmodern var nog den som var det på riktigt. Swedenborg och farmodern insåg drömmarnas relevans. Nog var drömmen verkligare än själva verkligheten. Det förkunnade hon högtidligt, från sin plats i soffan. Farmodern berättade om sina sanndrömmar och andliga resor. Otaliga andar hade hon mött. Det var andar på taken, i trappor och lite varstans. Och änglar. Vackra änglar. Kloka änglar. Men även skrämmande änglar. Men dessa möten var sällsynta eftersom de flesta kom med godhet i sinnet och solsken i blick. Ja, farmodern delade Emanuel Swedenborgs förmåga att utan ansträngning träda in och ut ur dessa världar lite när som helst.
Farmodern berättade att enligt Swedenborg var andarnas värld en uppsamlingsplats för döda människors själar. Där fick de stanna en tid innan resan gick vidare. Antingen till himlen eller, hör och häpna, helvetet. Och till helvetet, kära barn reser bara de som så önskar. De som inte gjort bot och bättring när möjlighet gavs, kvittrade farmodern samtidigt som hon skickade ett argt öga tvärs över rummet. När farmoderns föreställning var slut höjde hon sitt krokiga finger och uppmanade ett, två och tre att denna, andarnas värld, skulle lämnas ifred. Uppsök den inte, men kommer den till er, ja då är avsikterna endast av godo. De tre nickade andäktigt och hoppades att även denna gång ett sådant besök aldrig skulle ske. Farmodern såg förnöjt ner på sina lärjungar, slöt sedan sina ögon och lämnade sinnevärlden – för en stund. Medan farmodern berättade allt detta satt farfadern och himlade med ögonen. Först med det ena och sedan med det andra. Därefter gjorde han skojsiga grimaser som förtog lite av den stämning farmodern försökte frambringa. De tre barnen hade nog aldrig hört farfadern säga några vettiga ord. Det var antingen ge mig en cigg Plurran eller så lurade han dem att han vara ful i mun när han för tjugonde gången utropade ”den skiiiii-nande solen” eller ”det piiiiisssss-kande regnet” medan farmodern suckade djupt från den plats hon för tillfället besökte.
Utöver att farfadern var en knasboll var han av tysk börd. Hans far hade emigrerat från Berlin till Göteborg med sin fru Nina i slutet av 1800-talet. Rätt in i den tidens nationalromantiska era. Fadern George hade varit auktoritär, en egenskap som gått som en löpeld genom generationerna. Dock i försvagad form. I staden öppnade han 1893 en ölhall som ända in modern tid var berömd för sin pyttipanna. Väggarna pryddes av lustiga teckningar utförda av Albert Engström, som George beställt på stående fot. Ja, det var ett kulturarvsminne som vårdades högtidligt av familjen. Som kronan på verket hade Engström beskrivit denna beställning i sina memoarer. Rader som blivit till heliga skrifter. I alla fall för farfadern som reciterade dem andaktsfullt ur minnet, höjde armen i vinkel och lät eldvattnet vördsamt rinna ner genom strupen. Förutom kärleken till eldens vatten älskade farfadern julens grisfötter. Och dopp i grytan. Det var med hela julen i munnen han njöt av bordets överflöd. Han åt och han tuggade och varje gång gapet stod på vid gavel föll den övre tandraden ner till den undre. Och så höll det på. Ibland stannade tänderna upp, i mitten av hålan, för att taktfast vibrera till nu är det jul igen eller hej tomtegubbar slå i glasen. Ja, hela julmiddagen var ett skådespel av rang. Ett skådespel som endast verkade upplevdes av ett, två och tre eftersom modern eller fadern bara fnös åt barnens försök att slippa hamna på första parkett.
När julgröten var slut och grisfötterna upphört att locka förflyttades uppmärksamheten till salongen. Fortfarande föll snöflingorna poetiskt över landskapet som nu var vitare än oskulden. Fadern förberedde sin obligatoriska föreställning och snart stundade anledningen med dagen. Varje inklädd överraskning skulle få egna rim av denna fader som var begåvningen själv. Och medan fadern briljerade och ljusen brann hittade klapparna sin väg rakt in i mottagarnas öppna hjärtan. Detta var deras tradition och som för varje år landade längre och längre in i deras gemensamma DNA där den fastnade för evigt.
I paketen gömdes underbyxor, strumpor och linnen i utomordentlig svensk kvalitet. Skridskor och gummistövlar. Det var böcker, det var tuschpennor och kritor i alla dess färger. Den förståndiga och den pedagogiska klokheten fanns att finna i varje klapp och i de tre kuverten hittade barnen den obligatoriska femman. Det är sextiotal och framtiden hade inte ens börjat. Färgerna var ljusa och världen ganska okomplicerat och skulle så vara. Ytterligare en tid.
När juldagen sedan anlände fortsatte julefriden. Nu var växlarna något lägre men kalkonen stod på bordet för att på Annandagen ge plats åt Lutfisken. Allt var frid och fröjd precis som det skulle vara. Om du stått utanför och tittat in genom fönstret på Ängsvägen 5 kunde du kanske tro att julefriden var oändlig. Att i detta hus och i alla andra hus bodde en lycklig dåtid, nutid och framtid. Och så kanske det var. Ingen visste med säkerhet. Men säkert var att när julen städats undan hade en farmor tagit en farfar i armen och rest tillbaka – om inte till en osynlig värld, så i alla fall till en annan. GOD JUL!
