Är det inte lite väl mörkt där vid horisonten? 

Det är morgon i båten. Min tredje sommar med detta nya i mitt liv. Tror jag. Har så väldigt svårt för att orientera mig i min tidsaxel. Solen skiner och vinden är seglingsbar. Kanske är den lite svag, men jag känner mig skör idag. Inte alls så där kaxig och stursk som jag helst vill. Jag har seglat två dagar i rad med L och nu måste jag bara ut själv. Jag som seglat själv hela förra sommaren, skrikit och tjoat mellan öarna, räckt tungan åt byiga vindar känner jag mig som en räddhare idag. Jag vet att det beror på min premiärtur som blev ganska så jobbig. Rädslan sitter kvar som ett läskpapper och det enda som hjälper är att ta sig framåt. Upp på hästen. Ja ni vet. På’ t igen!

I marinan krusar sig vattnet bara. Det blåser från sydväst. Jag har äntligen lärt mig väderstrecken här i hamnen. Även det en mara att få in i skallen. I magen växer oron. Jag är rädd att vinden (som knappast finns) ska ta tag i båten, när jag backar ut, att jag hamnar helt åt h-et. Hjärtat slår i 170 trots att det går som en dans  och när jag tuffar ut mellan båtraderna ser jag säkert både tuff och cool ut…

När jag kommer ut på Askeröfjorden styr jag upp mot vinden och hissar storen. Jag har gjort det ganska många gånger nu, och det går enklare för varje gång. Idag vet jag att storskotet måste slacka och kicken vara släppt. Det missade jag halva förra sommaren. Jag väljer att segla mot Orust. Oron släpper och jag stänger av motorn. Det är slör. Askefjorden är perfekt för att öva, men jag väljer att fortsätta upp mot Halsefjorden. Ibland tutar vinden i så det är en fröjd när båten skär genom vattnet. Det glittrar och det är vackert, men känslan från förra sommaren vill inte riktigt infinna sig. Istället tittar jag på himlen. Är det inte lite väl mörkt där vid horisonten? Vad var det L sa om de olika molnen? Platt undertill då är åskan på väg. Och cirrusmoln spådde inte det väderomslag? Och så mal det på.

Efter Halsefjorden kommer jag fram till Svanesund. Där går en färja fram och tillbaka. Det är få segelbåtar ute. Jag beslutar mig för att vända för att börja seglatsen hem. När jag vänt händer absolut ingenting. Vinden har mojnat och det är bleke. Jag drar igång motorn utan att dra ner några segel. Efter en stund kan jag stänga av motorn för att kryssa. Det går si sådär. Motorn dras igång igen och tillbaka på Askeröfjorden tar seglen över och det är fin kryss in mot hamn. Himlen västerut är fylld av moln, de är djupt blå.

Jag har en nyinköpt VHF. Jag har fått ett MMSI-nummer. På VHF:en finns en Distress alert, en nödknapp. Trycker jag på den knappen blir jag räddad. Det är ganska skönt att veta.

 

Vinden och vattnet applåderade och jag kände mig lite stark.

IMG_3078

Vi kryssar i byig vind på väg mot Skåpesundsbron. Bakom oss smyger en motorbåt upp. När en vindby tar tag i mina segel måste jag lova mot vinden för att inte kränga för mycket. Det är då monsterbåten dyker upp. Från ingenstans. Det är nästan en armslängd mellan oss när han kör förbi. För att inte segla in i hans akter blir jag tvungen att snabbt falla av varpå vi återigen kränger för mycket. Jag lyckas dock styra undan och hinner även skrika åt motorbåten att han går för nära. Strax bakom hans akter styr jag upp mot vinden igen och ser samtidigt att killen i motorbåten vänder sig om, saktar ner monstret och ropar, sa du nåt´eller ?
– Faan vad du gick nära hojtar jag till svar, för nu är jag riktigt förbannad.
– Vad då nära skriker han kaxigt tillbaka, vilket får mig att fullkomligt koka över.
– Din idiot. Vi seglar ju för helvete! Då trycker idioten ner gasen i botten och försvinner. L som är mitt vittne ger mig medhåll, killen är en idiot, och med ens känner jag mig nöjd att jag hann slänga iväg, inte bara ett utan två helvetesord över de skummande vågorna. Vinden och vattnet applåderade och jag kände mig lite stark.

– Det här kommer blir en blogg ikväll, säger jag till L.
– Nej två säger L
– Två? Vad menar du och förstår direkt att L hör fel . Men istället för att rätta till det skrattar jag och svarar. Ja för tusan, ta du två grogg ikväll.

Väl in mellan bergen blir det halvvind. L tittar efter eventuell ström men blir lite besviken när det ingen är eftersom han räknat ut att kl. 14 idag skulle vattnet komma tillbaka in från havet och göra det strömt här mellan öarna, men inte då. Sedan försökte han förklara för mig hur månen, vattnet samspelar och sex timmar hit och dit eller nåt´ skulle vattnet ut igen. Jag nickar och lyssnar men inser att jag tappar honom någonstans på vägen. Kan det vara något neurologiskt?

Hursomhelst. Vi kom ut på Stigfjorden. Där var det återigen kryss och det är riktigt kallt. Det här är andra dagen vi seglar i år. Det är skönt att L ville med ut. Efter min dramatiska premiärtur i maj känner jag mig helt plötsligt som en gröngöling.  Jag är faktiskt förundrad över hur jag klarade av att segla själv hela förra sommaren. Det räcker att vinden ökar till 8-9 i byarna så blir det besvärligt.

Nu är det mörkt. Det börjar bli lite kallt. Testar att sätta på värmefläkten och blir glad att G inte stängt av strömmen, som annars slås av vid tio snåret. Är så där trött och tillfreds efter dagens kanonsegling, ett lass spagetti och en kexchoklad. Jag, som annars är restriktiv med kolhydrater, låter alla måsten falla. Och det är faktiskt skit samma. Just idag.

IMG_3080

Som vanligt, trots att jag stuvar mina grejer så byter allt plats. 

Din mamma är väl viktigare än en gammal fock!

19339883_1649592111735632_268733277_oFoto: Maria Wagner

Sommaren har hållit på ett tag nu och snart är det juli. Jag har seglat min båt vid endast ett tillfälle i år.  Livet kom emellan och det är – tio fingrar upp till Gud – ingenting som jag grämer mig över. Men tiden som gått har fått mig att tvivla på att jag överhuvudtaget kan segla. En jobbig känsla, som inte minskar av alla fantastiska seglarbilder och små filmer som läggs upp i sociala medier. Det gästas öar, det korsas fjordar och det besöks hamnar lite överallt. Men vad kan man göra när annat blir viktigare. Så igen. Jag gör mina val och nu är valet att vara långt ifrån segel. Det enda som varit lite bekymmersamt är att min fock suttit uppe under hela tiden och riskerar att bli ännu mer skör. Den är inte ny och jag vet att solen är förödande när det kommer till segel.

Vid några tillfällen har jag slängt iväg ett sms till L för att försäkra mig om att den klarar sig. Trots att jag vet att ingen försäkran kan ges. Igår skickade jag åter ett sms och får omgående ett svar
– Din mamma är väl viktigare än en gammal fock! Och jag skäms lite för att han fått uppfattningen att så inte är fallet. Varför bad jag honom inte att plocka ner den från början? Istället har mina meddelanden slingrat sig som en orm i gräs, och jag har hoppats att han själv skulle komma med erbjudandet. Men icke. Idag efter det bryska uppvaknandet skickade jag således iväg frågan – denna gång right on – och fick ett lika tydligt OK tillbaka. Så enkelt det kan vara…

För några veckor sedan fick jag möjligheten att segla en Linjett. Tack M. De båtarna byggs i Norrtälje inte långt från där min mamma bor. Vilken fin båt. Det var härlig segling. Båten hade allt det min båt saknar. För det första – en inombordsmotor. Måste ha – sen! Därutöver instrument som talar om djupet, farten, och ett som jag tror visade på den optimala bäringen mot vind för perfekt kryss. I och för sig betraktar jag mina windtails i focken som perfekta för att hitta rätt balans i kryss. Dessutom – utan att låta kaxig – känns det i ryggraden när jag och vinden är rätt för varandra. Åh vilken tur att jag kom på det nu – denna dag då tvivlet gnager och jag helt glömmer bort vilken sailor jag faktiskt är.

 

 

Visst existerar mirakler?

Min mamma blev helt plötsligt sjuk och jag var helt oförberedd. Jag åkte upp för att ta emot henne från sjukhuset. Jag skulle stanna några dagar för att sedan åka tillbaka hem till mig och mitt seglarliv. Försommaren skulle handla om att öva på en massa innan jag kunde kasta loss på riktigt. Lägga till i naturhamn, ligga på svaj och annat nyttigt. Jag skulle ju segla kusten runt, låta mamma få se mig och båten. Men när blir livet som planerat?

Dagarna här blev till veckor och jag är fortfarande kvar. Mamma är inte bara gammal hon är dålig. På riktigt. Så skör. Hon som varit styrkan själv. Stark som en oxe i alla sina beslut och i sina livsval. Inom mig river sorgen likt en byig vind och jag ber Gud om ett underverk som helar mammas hjärta och njurar för jag är inte beredd på ett avsked. Inte ännu. För visst existerar mirakler?

Jag promenerar till den fina lilla hamnen i närheten. Båtarna guppar och gnider sina kroppar mot varandras fendrar. Motorbåtarna dominerar och jag har fortfarande svårt att förstår varför. Flera båtar står alltjämt på land. De ser så övergivna ut. Jag ser några få människor som förbereder för sjösättning. Jag hejar och känner samhörighet. Jag tänker på min pärla därhemma och en tacksamhetskänsla slår rot inom mig. Det är en oerhörd tröst att hon finns i mitt liv.

Solen värmer. Några presenningar slår i vinden. En hund skäller lite längre bort. Det ligger en slags förväntan över landskapet. Hemma igen ger jag mamma en kopp te. På väggen i köket hänger en tavla med en snidad segelbåt. Skrov och två stolta segel. Allt är gjort i olika träslag. Den är så vacker i all sin enkelhet.

 

Själv stod jag kvar med stukat självförtroende och en blå tamp i handen.

IMG_2702

Okey. Då var båten i vattnet. Som jag har längtat. Och snackat.

– Jag ska segla till Stockholm i sommar.
– Genom kanalerna då?
– Nej för tusan. Jag ska runda kusten. Och om jag bara kommer till Varberg ser jag inte det som ngt misslyckande, nej nej.

Idag kom jag inte längre än tre meter från min båtplats. Nordostan låg på. Likaså mina premiärnerver. Igår var det stiltje, men då sa jag till mig själv att det är stiltje och klockan alldeles för mycket. Fast den bara var fyra på eftermiddagen. Men idag var det så dags. Premiärsovit i båten och efter en god frulle blandas nu havregrynsgröten med pirret i magen. Folk kallar mig modig. Nu börjar jag tveka. Min väderapp säger att det blåser 5 m/s och i byarna 8-9 och lite senare i eftermiddag ska det blåsa 11-12. Det känns som det redan blåser ganska mycket. Kanske för att nordostan ligger på. Det brukar blåsa västlig vind här i hamnen och då är man ganska skyddad. Det slår i masterna runt omkring mig. Till slut säger jag” fuck you”, drar i gång motorn och kastar loss. Först fram, sedan bak och börjar så smått backa. Jag lägger om rorkulten som jag gjort nu i tre säsonger, för att sedan kunna köra ut ur hamnen. Men ingenting händer förutom att båten fortsätter rakt ut. För att inte backa in i båten vid den andra bryggan blir jag tvungen att lägga om växeln och köra framåt. Samtidigt försöker jag styra upp fören för att komma ut men vinden gör att båten endast glider snyggt tillbaka i fållan. Som om vi suttit fast i ett snöre.

Väl tillbaka behöver jag inte ens knyta fast henne, så fint håller vinden henne på plats. Nu fäster jag en tamp i aktern, som löper fram till knapen i fören. Kanske kan jag hålla i tampen och på så sätt tvinga fram fören när vi backar. Och sedan låta tampen glida fint ur. När jag som bäst håller på med mina förberedelser ser jag S komma på bryggan och som tur är har jag mina solbrillor på så han ser inte att jag nu har full koll på honom. Jag, som inte vill ha publik, och allra minst S, när jag gör mina tappra försök, väntar in hans sorti. Tänk om jag bara kunde skita i andra. S startar sin pärla, och innan han försvinner påminner han mig om att inte missa ensamseglingen runt Tjörn i augusti. Självklart säger jag självsäkert men inom mig undrar jag hur det ska gå till när jag inte ens kan ta mig från bryggan. Sedan är han borta medan jag själv står kvar med stukat självförtroende och en blå tamp i handen.

Båten gjorde samma repa en gång till men vid tredje försöket kom vi faktiskt ut och jag kände mig lite stolt. Att ge upp hade ju annars varit ett alternativ. Jag hade massa förslag på rättfärdiganden. Men skam den som ger sig. Väl ute på Askefjorden styrde jag upp mot vinden och i vindögat hissade jag storseglet för första gången denna säsong. När vi hittade vår rytm styrde vi mot Tjörnbron. Det var slör. Det var lycka.
Vi seglar fint under bron. Där kan det vara lite bökigt annars. Det är lite strömt och vinden försvinner gärna mellan öarna. Men vi glider under och jag passerar den gröna pricken på babord sida som en bör. Jag seglar mot farleden.  Allt är perfekt. Vinden, solen, glittret i vattnet. Det är varmt så shortsen dras på och jag kränger på mig min buff för att hålla håret på plats. Det är så här jag vill se ut på båten. Inget dramatiskt händer. Jag rundar Lilla Brattön och vi seglar fram i läns. På babord sida ser jag ett flertal segelbåtar. Alla med färgglad spinnacker.

Det dröjer inte länge förrän båtarna seglar förbi mig en efter en och jag förstår att jag blivit del i en tävling. Det här är livet tänker jag. Jag seglar på ytterligare några timmar, när jag intuitivt känner att jag ska vända. Precis när jag vänt båten händer det något. På bråkdelen av en sekund blåser det upp.  Jag hade varit beredd på kryss hem men inte vinden, som vänder samtidigt som vi. Den är oerhörd stark och den river tag i mina segel med en sådan kraft att jag tappar taget om rorkulten. Båten kränger rejält och bommen faller i hundra knyck. Jag drar åt mig rodret styr upp för att få stabilitet, men focken fladdrar och börjar hytta med näven. Vattnet som tidigare varit glittrigt och förföriskt har skiftat karaktär. Tusen tankar far kors och tvärs. Jag svär, jag bannar seglarlivet och mig själv om vartannat, samtidigt som jag inser att jag bara måste få ner storseglet. Slänger mig upp, men eftersom jag inte är i vindögat får jag tvinga ner det. Tänker segla hem med focken men den har löpt amok och står och slår som en galen och nu börjar paniken få fäste och jag försöker gråta, men lyckas inte med det. Istället inser jag att jag måste rulla in fockjäveln, men först måste motorn halas ner och på med dödmansgreppet. Motorn startar vid första rycket och jag tackar Gud. När jag ska dra in focken märker jag att manöverlinan sitter fast. Vad mer kan hända tänker jag. Jag försöker fästa rorkulten men upptäcker att motorn vill vrida sig 45 grader. Jaha motorn ballar ur och båten åker slalom samtidigt som jag ska försöka ta mig fram till en upprörd fock. När jag får bort trasslet snurrar jag in den, flyger sen tillbaka till både motor och roder. Hittar balans, i alla fall i det yttre.

Jag tänker Stockholm. Vad trodde jag? Jag tänker större båt? Är jag crazy. Återigen försöker jag gråta, men det blir bara ett litet snyft. Det blåser ja, men inga segel som skapar katastrof. Jag har kontroll. Det enda nu är den högervridna motorn som tvingar mig att dels hålla den i styr och med den andra handen styra båten. För att inte ryggen ska göra för ont byter handen och foten med jämna varv plats med varandra och på så sätt tar vi oss ända in i hamn.

Jag tänker på dagens äventyr. Så här i backspegeln. Vad har jag lärt mig.

1) Lita på att står det 12 i byarna så är det 12 i byarna. Stanna i hamn tills du är mer rutinerad eller reva innan du går ut. Var allert.
2) Skaffa autopilot. Det går inte att göra ngt annat än att styra denna lovgiriga rackare.
3) Kanske skulle jag dragit in focken till hälften och försökt finna balansen innan jag rev storseglet? Eller dragit in focken helt. 
4) Fixa snabb-rev från sittbrunnen.
5) Spotta i nävarna och säg well done och back on the horse.

Men jag måste erkänna. Ikväll har jag inte bara en gång sneglat mot den lilla blå Havsfidran, som ligger vid min brygga Det är en trygg rackare. Och varför en större båt, om man kan skaffa sig en mindre?

IMG_2709

Efter att alla segel tagits ner och jag kommit undan den värsta blåsten såg jag ut så här.
 

 

 

Jag måste hitta perspektivknappen

torsdag: Det är en inre folkfest när båten når vattenytan. Det går en susning genom min kropp och jag applåderar och tackar alla inblandade. Hon flyter, säger någon lustigkurre. L och G hade hjälp mig att få på motorn. Motorn som servats och testkörts i J:s tunna veckan innan. Därför kunde jag skryta om hur bra och trygg den är. Men efter en vecka i min bil var den allt annat än det. Det var tvärstopp när jag skulle dra igång den. Inom mig rusade tusen tankar. Ju mer jag försökte kändes det som om insidan av skallen skulle brinna upp. Jag testade allt, från att hitta friläge, till att öppna kåpan för att undersöka vajrar och annat som jag inte förstod.
L och några till stod på bryggan och tittade på.
– Den är felvänd säger L
– Vad då felvänd? Hojtar jag.
– Ja du ska vända den fortsätter L
– Menar du att jag ska stå ute i sjön och dra?
Jag känner paniken stiga och kosingen fladdra och planerna för sommaren gå upp i rök. Drama med andra ord och jag vet, så här i efterhand, att jag måste hitta perspektivknappen. Jag ringer J, som med sitt lugn förklarar att förmodligen har olja läckt ut i motorn. Då går det inte att starta. Då blir det bom stop. Som nu.
– Plocka ut tändstiftet och se om det rinner ut olja säger J. Och mycket riktigt. Det fullkomligt forsar ut olja där stiftet suttit. Tillbaka med avtorkat stift lyckas jag drar igång motorn och efter lite hack vaknar den till på riktigt och puffar ut ett gigantiskt rökmoln. Själv skäms jag lite i smyg, för att jag skapade sådan inre panik, slår lite på mig själv, kastar loss och styr båten sedan till min plats. Sedan på väg hem i bilen visslar jag.

lördag: När jag kom till hamnen idag var vädret uselt. Den utlovade solen var ett ihåligt löfte. Men båten låg på sin plats och i bilen låg segel och annat nödvändigt. Jag var inte säker om masten skulle komma på idag och min lust satt i skogen till allt som hade med båt att göra. Kanske var det vädret. Motigt gick jag till båten. Smutsen som förvandlat däcket till grått ville jag få bort och när jag såg att det gråa blev vitt återvände lite av min entusiasm. Sen, när L plötsligt dök upp och sa att han hade tid att hjälpa mig att masta på, hörde jag helt plötsligt fåglarna kvittra.

Efter en hel dag och kväll med att masta på, spänna vajrar, tappa skiftnycklar i sjön och balansera muttrar mellan fingrarna hör jag mig själv bli allt grövre i min vokabulär. Det är jävlar i helvete och helvetes jävlar. Men när masten väl satt där den skulle började faktiskt solen att skina.

IMG_2645

One hell of a liar

IMG_2575

Jag packar ur lådan med glasfiberspackel, sandpapper, aceton, verktyg, trasselsudd, termos, solbrillor, mackor och några jävlar anamma. Det är första vårdagen med värme. Solen gassar och när jag svänger ner bilen till hamnen och ser alla båtarna på rad känner jag stolthet över att en av dessa båtar är min. I lådan ligger ingen oro.

Jag har köpt mörkblå färg till båten. Har aldrig målat en båt. Än mindre lagat.  Tacksam över att hon var billig och därmed välkomnas alla sorters misstag. I alla fall om de är nya. Reporna som jag skaffade förra sommaren ser inte förtroendegivande ut. Om jag nu ska besöka hamnar runt kusten väcker dessa sprickor bara onödiga skräckfantasier – hos de som ser dem.

Under skrovet på båtvagnen har någon lagt upp min båtställning. Den som vi gjorde av trä i höstas. Nu ligger den och ser ut som Jesu kors. Som ett tecken att hen är med mig, när jag nu ska ge mig på detta med att laga skador på skrovet.

När jag öppnar locket till glasfiberspacklet inser jag att detta kommer bli en prövning. Jag höftar i med härdare och blandar. Det är trådigt och jag beslutar att jag bara ska spackla på två ställen. Reporna rengör jag istället och målar direkt. Slipar område efter område. Erkänner att detta inte riktigt är min grej. Jag är ju en sådan där snabb en och detta kräver en viss noggrannhet. Innan målning tejpar jag runt varje skada. Det ser proffsigare ut.

Färgen är något för blå och den rinner lite för mycket. Handskarna som jag lovade att ha med mig ligger hemma i köket. Och när händerna förvandlats till smurf har jag målat alla repor och skavanker en gång. Därefter ska man vänta minst åtta timmar innan ytterligare en strykning. Jag väntar i två, målar igen och båten förvandlas till ”Fifty Shades of Blue”. För att inte bryta ihop totalt övertygar jag mig själv att det i alla fall blev bättre än tidigare. I am one hell of a lier.

IMG_2583 (1)

Botten målade jag för en månad sedan. Nu verkar det ha regnat på det nya så den är alldeles randig. ja suck. Detta med båt är tålamodsprövande och stor träning i ”Good Enough”