Argoliska viken ”Ett långsamt farväl”. Orden har stört mig eller pockat på min uppmärksamhet hela dagen. Som en vindpust som irriterat fastnat i en hårslinga framför ögonen och som jag tålmodigt föser undan. När jag väl förstår innebörden blir vågorna mindre hetsiga runt mig och Frida. Att segla här, när världen brinner, är som ett … Fortsätt läsa Ett långsamt farväl.
Jag kände mig så himla fri, där och då
På väg in till Poros Jag ringer min äldste son och gråter. Jag gråter eftersom jag längtar efter honom och mina andra två. Nu kom den traditionella härdsmältan, säger sonen till den andra sonen. Va? snyftar jag. Ja, den drabbar dig varje år i Grekland hör jag den andra sonen meddela kort. Son ett flinar … Fortsätt läsa Jag kände mig så himla fri, där och då
Det är så dramatiskt och ensamt på samma gång
Någonting väcker mig. Den välbekanta vinden viner genom alla Fridas stag och jag blir klarvaken. Inte för att sången är olik den jag hört i Frida och Grekland de senaste tre åren. Men det är som om det undermedvetna vill göra mig alert, för när sången ändrar karaktär studsar jag upp som en soldat i … Fortsätt läsa Det är så dramatiskt och ensamt på samma gång
Farväl mitt älskade uppdrag i kulturens tjänst.
Farväl min älskade. Det blev inte mer än så här. Jag blev tvungen att lämna dig. Vi fick 23 år tillsammans och det är ju inte fy skam. Jag älskar allt det du står för: Att förklara hur det är att vara människa. Att hjälpa oss att förstå världen vi lever i, vilket bara är … Fortsätt läsa Farväl mitt älskade uppdrag i kulturens tjänst.
Tillsammans mötte vi dagningen.
En mås trädde fram bakom en bil när jag körde ut ur garaget i morse. Det såg ut som om han väntat på mig. Som om om han ville mig något. Han gjorde entré på ett så otippat sätt. När jag sakta rullade framåt stod han stadigt kvar och jag tänkte att jisses det här … Fortsätt läsa Tillsammans mötte vi dagningen.
Vargtimmen
Klockan är fyra och jag ligger och vrider mig i sängen. Oron i kroppen försöker säga mig någonting. Men jag ligger här ordlös. Ibland är dessa känslor verkligheten knutna andra gånger kommer de för att söndra det sårbara som natten lyckats frambringa. Att veta med säkerhet vad som är vad, den här tiden på dygnet … Fortsätt läsa Vargtimmen
Som en Odysseus kommer jag inseglandes från horisonten.
När ensamheten landade, som en fågel i masten, var jag allt annat än beredd. Hela året har jag längtat tillbaka. Till Frida, till dessa hav. Till sagolika berg och grönblått vatten. Jag har sedan min första båt (Olivia 2015) drömt om ensamsegling över Atlanten och jag har hyllat det livet jag skaffat mig. Alldeles på … Fortsätt läsa Som en Odysseus kommer jag inseglandes från horisonten.
Som en Ida hänger jag i masttoppen.
Kör mig ända upp! Hojtar jag ner till L som håller i mastkranens kontroll. Nej, inte så ryckigt fortsätter jag och nu hör även de som jobbar med sina båtar hundra meter bort. Men L fortsätter att köra mig uppåt mot masttoppen i små korta stycken. Jag sitter på en fender i mastkranens krok. Jag … Fortsätt läsa Som en Ida hänger jag i masttoppen.
En riktig julsaga.
Någonstans i denna del av världen bodde en familj som var som de allra flesta familjer. Nåja. Kanhända var pappan något mer excentrisk än andra pappor och mamman en aning mer högljudd än det som var gängse på den tiden, för ganska länge sedan. Men utöver det var de ganska vanliga. Fadern arbetade mycket och … Fortsätt läsa En riktig julsaga.
Pappa var glädje och svårmod.
Pappa och jag vid pianot 1965 Många år senare Pappa och mamma jag och mina syskon. Sextiotalets Enebyberg Jag hälsade på pappa två dagar innan han dog. Då satt jag i hans älsklingsfåtölj och han själv låg i sängen. Han var mycket märkt av åldrandet. Jag satt och sjöng hans låtar, samtidigt som de spelade … Fortsätt läsa Pappa var glädje och svårmod.
