Kärleken till Kilada växer i mitt hjärta.

På kvällen när solen gått ner fylls Kiladas enda gata med människor. På ena sidan gatan, som går ner till piren, står restaurangerna på rad. Andra sidan har vi bukten där segelbåtarna ligger på svaj. Kajen är till för traktens fiskebåtar. I några av båtarna häller fiskargubbarna vatten över durkarna. En del ska ut och lägga nät, andra förbereder för morgondagens eventuella fångst. Männens ansikten är som väderkartor, märkta av sol och hav.

Mitt emot byn i buktens norra del syns Frachtini grottans tre grottöppningar. På natten får strålkastarljuset dem att fullkomligt stråla som av guld. Frachtini är en av de viktigaste grottorna i Europa. Befolkades redan 38 000 år före f.v.t. Kanske tidigare. Här har man funnit verktyg och annat som skvallrar om mänskligt liv. Grottan användes av jägare säsongsvis. Hit går jag med barnbarnet Olivia när hon är på besök i båten. En av alla nya traditioner i livet.

Kilada är en mysig liten ort som vuxit i mitt hjärta. Kommersen lyser med sin frånvaro och är därmed inte någon större magnet för turism. Det tackar vi för. Det är främst bybor samt folk från trakten som gästar Kiladas enda boulevard. Visserligen kommer en del seglare in och äter middag men de ser jag inte. Jag ser de grekiska familjerna som slänger ord som tärningar mellan varandra. Jag ser barnen som gråter och som tröstas i farmors famn och jag ser männen som skrattar med varandra eller sig själva. Katterna som jag ogillar men tvingas acceptera sitter nedanför och stirrar uppfodrande på mig när jag äter. De är smala och väcker inte min sympati. Men de är del av gatubilden och av restaurangerna.

På väg tillbaka till Frida möter jag bybor på kajen. En del sitter på bänkarna och talar med varandra. De tittar upp när jag kommer. Jag säger Kalispera och nickar och blir en del av något gemensamt. De svarar med Geiá sou eller så säger de också Kalispera till mig. En äldre man med käpp sitter och talar högt i sin telefon. En annan ropar till sin son. Kanske varnar han för kajens kant? Och där går tanten i grönsaksaffären. Hon är upptagen med att diskutera något viktigt med sin man så hon ser mig inte. Jag hade velat säga Kalispera till henne. Hon verkar vara en god människa. Varför vet jag inte men hon är alltid väldigt gullig när jag är inne och handlar. Hennes man sitter ofta bredvid melonerna och röker. Trots att jag hatar rök gillar jag att han sitter där och blossar. Hennes tomater är så röda och goda.

Tillbaka på Frida hänger jag myggnätet över dörröppningen sedan öppnar jag ruffluckan på vid gavel och kryper in i förpiken. Jag känner en svag bris leta sig in i det varma. Jag tänker att det jobbiga som skedde med båten igår får stanna i gårdagen. Jag sätter på sommar i P1, släcker lampan och somnar sedan gott till barndomens Staffan Westerbergs lugna röst..

The love for Kilada grows in my heart

In the evening, when the sun has set, Kilada’s only street fills with people. On one side of the street, leading down to the pier, the restaurants stand in a row. On the other side, we have the bay where sailboats bob gently. The quay is reserved for the local fishing boats. In some of the boats, the old fishermen pour water over the decks. Some are heading out to set their nets, while others prepare for tomorrow’s potential catch. The men’s faces are like weathered maps, marked by the sun and the sea.

Across the village, in the northern part of the bay, the three openings of the Frachtini cave can be seen. At night, the spotlight makes them glow like gold. Frachtini is one of the most important caves in Europe, inhabited as early as 38,000 years BC. Perhaps even earlier. Tools and other artifacts have been found here, revealing traces of human life. The cave was used seasonally by hunters. I go there with my granddaughter Olivia when she visits on the boat. It’s one of the many new traditions in life.

Kilada is a cozy little town that has grown dear to my heart. Commercialism is absent here, making it less of a tourist magnet. We are grateful for that. The main visitors to Kilada’s only boulevard are the villagers and people from the surrounding area. Occasionally, some sailors come in and have dinner, but I don’t see them. I see the Greek families tossing words like dice between each other. I see the children crying, comforted in their grandmother’s embrace, and I see the men laughing together or at themselves. The cats, whom I dislike but am forced to accept, sit below, staring at me expectantly as I eat. They are skinny and do not evoke my sympathy. But they are part of the street scene and the restaurants.

On my way back to Frida, I encounter villagers on the quay. Some sit on the benches, conversing with each other. They look up as I approach. I say ”Kalispera” and nod, becoming part of something communal. They respond with ”Geiá sou” or they also say ”Kalispera” to me. An older man with a cane sits and talks loudly on his phone. Another calls out to his son. Perhaps warning him about the edge of the quay? And there goes the lady from the vegetable store. She’s preoccupied with an important discussion with her husband, so she doesn’t notice me. I would have liked to say ”Kalispera” to her. She seems like a good person. I don’t know why, but she is always very kind when I go in to shop. Her husband often sits next to the melons, smoking. Despite hating smoke, I like that he sits there next to the melons and puffs away. Her tomatoes are so red and delicious.

Back on Frida, I hang the mosquito net over the doorway, then open the cabin door wide and crawl into the forward berth. I feel a gentle breeze finding its way into the warmth. I think that the troubles with the boat from yesterday should stay in the past. I turn on ”Summer in P1” on the radio, switch off the lamp, and fall asleep soundly to the soothing voice of Staffan Westerberg from my childhood.