Hur kan man bara inte orka?

Det är första dan i år med en sol som värmer. Jag har åkt till båten för att förbereda henne för säsongens kommande segling. Botten ska målas och blommor ska klistras på hennes slitna och ärrade skrov. När jag kommer fram ser jag att det är många fler bilar som är här idag. Sist jag var här och lade på primer på bortskrapad färg var det bara jag och någon till här, men så var vinden också bitande kall.

När jag målat den ena sidan ser jag att paret med båten i närheten av mig landat med sin bil nere vid bryggan. Vi hejar på varandra och de ser lite glada ut när de ser att det är jag. Jag går fram till dem och vi börjar språka om det vackra vädret och att det är härligt att få sparka igång båtsäsongen. Frun klagar på färgen på den nya båten medan mannen prisar inombordaren. Gemensamt hyllar de den stora sittbrunnen som kan svälja hela släkten. Jag berättar om mina klisterblommor som ska upp på Olivia och samtalet är sådär ofarligt, enkelt och viktigt. Jag som är urkass på småprat överraskade mig själv. Kanske var det solen?

När vi stått och språkat ett tag hämtar jag mina mackor och slår mig ner på bryggan. Efter en stund får jag sällskap av paret. Mannen har med sig sin matlåda och jag har hällt upp kaffe i min blå plastmugg. Jag lyssnar halvt om halvt på vad mannen säger då solen och det glittriga vattnet är nog för mig för tillfället.

– Ja du vet, jag hade köpt pizza. Och blivit så sjuk. När jag berättade för vänner och bekanta var jag hade varit och ätit svarade de med ett oh! och ett nä! Och sedan hade de sagt att där kan man ju inte äta. Där blir alla sjuka. Så jag ringde tidningen. Men då hade ägaren lämnat över till någon annan. Ja, du vet såna där… Utlänningar… Det är ingen ordning. Med dem. De kommer hit öppnar nåt ställe och så drar de bara vidare.

Whops så landar jag hårt på bryggan. Inom mig ringer en ljudlig signal. Den brukar dra igång när liknande gallimatias korsar mina inre vägmärken. Idag hör jag signalen men det är som kompassen gått sönder för jag ignorerar den. Istället sluter jag mina ögon. Stänger dem. Som om jag inte hört vad han sagt. Jag som alltid reagerar på dessa generaliseringar och rasistiska uttalanden, låter detta gå förbi. Jag orkar inte tänker jag. Jag orkar inte dra igång en diskussion. Ifrågasätta. Inte idag. Inte när det är så vackert överallt. Inte på årets första varma dag. Så jag blundar. Låtsas att allt är som vanligt. Att allt jag hör endast är måsarnas skrän.

På väg hem. I bilen börjar det skava. Riktigt ordentligt. Varför övergav jag en del av mig själv – där? Hur kan man bara inte orka? Jag behövde inte inleda ett krig. Det hade räckt att ställa lite frågor. Frågor som kanske hade väckt en tanke eller en ny förståelse. Inom honom. Jag kunde väl sått ett litet frö.? Jag vet ju att små, små frön till slut gror och börjar växa, Att vara tyst och låta sociala konstruktioner som dessa passera obemärkt förbi är olyckligt. Tystnaden är värre än att dessa fördomar existerar.